Bildningsverksamhet pågår

bil`dningsverksamhet subst. ~en ~er 
ORDLED: bild-nings--verk-sam-het-en
• verksamhet för höjande av folkbildningen vanl. utanför det ordinarie skolsystemet
HIST.: sedan 1935

 

Inte nog med att jag höjer mig rent rumsligt, med hjälp av min präktiga stege, jag kan ju bara inte låta bli att slå upp okända författare och konstnärer, som jag stöter på. Min fascination över min dators kunskaper har inga gränser, för oftast kan den ge mig de upplysningar jag söker, och jag inser att det hela tiden händer saker på nätet. Många av författarna har jag sökt efter för några år sedan, utan att hitta något — men så plötsligt dyker det upp information, inte alltid utförligt, men något litet. En bloggare som har upptäckt att en gammelfaster skrev kärleksromaner under pseudonym, eller någon som lyckats rota fram information och lägger ut det på nätet.

Woman in Blue 1923

 För ögonblicket ägnar jag mig åt böcker om konst, och hittar ideligen konstnärer som jag inte är bekant med. Som Karl Schmidt-Rottluff, hur kan jag ha missat honom, han som ansågs som den råaste av expressionisterna, och vars konst stämplades som "entartete" av nazisterna.

Dagens andra konstnär är Maurice Denise, och hans tavla "Muserna i den heliga skogen", en lång förklarande text till tavlan hittade jag här.

figurer

 Så hittar jag ett tunt litet häfte, tryckt 1939, med ett föredrag av Adja Yunkers, namnet låter bekant, men det är allt. En lettisk konstnär som dog i New York, och som däremellan vistades både i Frankrike och Sverige — han rörde sig i samma kretsar som Karl. I häftet talas om hans stora "Spanien-målning", som jag nu tillbringat alldeles för lång tid med, att utan resultat leta efter på nätet — det framgår att han deltog i spanska inbördeskriget, men ingen bild. Kanske förstördes tavlan i den brand i hans ateljé där det mesta av hans arbeten förstördes. 

Vem vill ha konsten? Varför ska konst produceras? Som situationen nu är och så som konsten i dag uppfattas finns det ett så försvinnande litet antal människor för vilka konsten är ett behov, att det är svårt att tala om detta ämne utan att väcka misstankar. Och ändå finns det miljoner älskande människor, eller sådana som av tusen andra anledningar hysa starka känslor, vilka uppfylla deras värld med en intensivt flammande eld som innehåller alla poesins  egenskaper. Ur denna eld har konsten alltid sugit sin livskraft, antingen nu yttringarna tagit form av poetiska förstahandsintryck eller av poetisk ironi. Filmens klichéer, schlagertexterna, färgtrycken och de illustrerade tidningarna ha inte kunnat ändra det ringaste på dessa primära behov eller på realiteten av dessa känslor. Miljoner människor bli fördrivna från hus och hem, barn mördas och hela folk utrotas, raskonflikter och sociala motsättningar fyller scenen — och så uppstår problemet för konstnären. Han själv förändrar sig, men hans problem förblir alltid detsamma: att finna det väsentliga, sanningen. Och har han funnit sanningen måste han kunna framställa den på ett sådant sätt att den blir ett med åskådarens upplevelse — som fallet var med t. ex. Giotto, Goya och Daumier.
ur Adja Yunkers föreläsning i Klara folkets hus 1938