Skuggor, bråddjup och elände

Reading by the Brook, 1879 

Winslow Homer

Jag fortsätter att botanisera bland antologierna med lyrik — det är inte uppbyggligt.

Folket i Bilds förlag gav 1952 ut "De bästa dikterna, av tolv moderna svenska författare" (en av de tolv var en kvinna). Året därpå kommer en ny antologi "Tolv moderna poeter" (den här gången med två kvinnor). Där finns så mycket existentiell smärta att jag snabbt återbördar de moderna poeterna till bokyllan, och i stället ägnar mig åt en drygt hundra år gammal bok. "Valda dikter, poetiskt läsebok för skolan och hemmet" är en tunn bok, där jag i förordet läser:

Vid urvalet ha tvenne grundskäl gjort sig gällande: dikternas förmåga att tilltala sin läsekrets samt deras lämplighet vid öfning i välläsning.

Moraliska pekpinnar saknas inte, men när gjorde de det, på den tiden?  det är nöjsam läsning, jag fastnar för en lång dikt av farbror Zacharias — den får mig att tänka på fru Lenngrens berättande dikter, och jag noterar också att Lennart Hellsing inte var först med att låta gurka rimma på masurka. 

Prästgårdsflickorna

Det var en fattig prästgård långt från staden.

Där bodde pastor Björk med hela raden

af barn och blomma. Han var god och from

och nöjd med att tjäna Gud i fattigdom.
,

Pastorskan var också en präktig gumma,

men hörde stundom på sitt öde brumma

hur här på landet röjes, som man vet,

stor brist på bildning och belefvenhet.
-

För den skull var hon glad, när hon fick sända

de äldsta döttrarna till moster Blenda

för att i stadens yppersta pension

få lära dem en finare fason.
-

Där blefvo de rätt snart ofantligt snälla:

snabbmåla kunde syster Petronella

och knäppa visor på en spansk guitarr

att muntra pappa, när han var på knarr.
-

Agathe-Julie var frodig som en gurka,

men dansade med stor talang masurka

och kunde bjäbba: "Mon très cher ami,

comment vous portez — vous aujourd' hui?"
-

När systrarna nu fått en smak så bildad,

blef däremot den yngsta helt förvildad:

Sofi lärt koka, baka, väfva, sy,

men hade af talanger ej ett gry.
-

"Min lilla Fiken" — hördes mamma klandra —

"hon är en stackare bredvid de andra.

Men Petronella och Agathe-Julie,

de skola hela släktens stolthet bli."
-

Nå väl! En dag blev hej i prästgården.

Pastorskan flängde kring, så snabb som mården.

Allt skulle bullas upp hvad där fanns bäst,

ty biskopen man väntade till gäst.
-

"Hvad skall jag göra?" hördes mammas stämma.

Min gamla Kajsa är ju inte hemma.

Jag får ej plättar. Smöret är ju härskt,

och hönsen ha ej värpt ett enda färskt.
-

Hvad i all världen skall det af oss blifva!

Hvad skall jag biskopen till middag gifva?" —

"Jo grisstek, mamma," sad' Sofi och log.

"Och mjölk och smultron ha vi mer än nog."
-

"Ja, det var ej så illa, det försöket,"

sad' mamma. "Men blif du, Sofi, i köket,

när dina systrar med sitt bättre vett

undfägna biskopen på bästa sätt.
-

Fast pappa ej vill söka pastoratet,

så tänker jag vi ha det nog i fatet,

om hans högvördighet får i vårt hus

se dina systrar stå som tända ljus."
-

Så sagt och gjort! Agathe och Petronella,

de skyndade att framför spegeln ställa

sin älskvärdhet i allra bästa dag.

Sofi i köket ställde allt i lag.
-

Just som hon stod så smultronröd vid spisen

och stekte gladeligt den rara grisen,

en gubbe tittade i dörren där

och sad': "Förlåt, bor inte pastorn här?"
-

"Jo visst," sad' flickan utan att sig vända.

(Det var ju någon tiggare kanhända).

"Vi ha nu brådt, ty bispen väntas hit.

Men sitt ändå! Nog finns för er en bit."
-

"Stort tack," sad' främlingen, här lefs ju gratis."

"Åh," sad' Sofi, "med mjölgröt och potatis

vi lefva mest. Men höga herrars krås,

det måste smörjas nu i dag, förstås."
-

"Ja, det förstås," sad' gubben. "Hvarför söker

ej pappa pastorat, som tunnan öker?"

"Nej," sade flickan, "det är ej hans håg

att schackra själar för en tunna råg."
-

"Jaså," sad' gubben. Och så var han borta.

Sofi var rädd, att grisen kom till korta

och tordes ej det minsta se sig om. —

Strax därpå sades det, att bispen kom.

.

Han hade i den vackra sommardagen

för ro skull promenerat genom hagen

och togs nu mot med mycket fjäs och krus

af pappa, mamma och två "tända ljus".

.

Agathe-Julie neg på fransyska viset,

och Petronella täflade om priset.

Allt var så utmärkt bildadt, fint och sött,

att hans högvördighet blef riktigt trött.

e

"Få vi ej bjuda på musik?" sad' mamma.

Men nu var bordet färdigt i detsamma.

Man satte sig. Då sade biskopen:

Har icke pastorn här en dotter än?"

w

Åh jo, men hon är sysselsatt i köket." —

"Bed henne in!" — "Förlåt, hon är i stöket..."

"Jag ber, låt henne komma!" — Hjälpte ej.

Åt biskopen törs man ej säga nej.
-

Sofi kom in, rödbrusig och förlägen. —

"Herr pastorn har en flicka snäll och trägen.

Jag önskade jag hade vid min spis

en, som  kan så förträffligt steka gris."
-

Sofi såg ned och rodnade förskräckligt.

Köksgubbens stämma kände hon tillräckligt.

Hon tog det, stackars barn, för skymf och hån.

Hon var ju van att anses dum som ett spån.

f

men biskopen tog mildt och varmt till ordet:

"Gott är att ha en trägen hand vid bordet.

Men ännu bättre är ett barn, som vet

sin bästa prydnad: huslig enkelhet.
-

Hon har förstånd och hjärta, som ej tryta.

Af henne hör jag, att ni ej vill byta

er fattiga församling mot en ann'.

för det ni älskar den, ni hedersman.
-

Så skall ert ringa bröd ändock förmeras.

Ni vet, att stiftet nu som bäst regleras.

Jag lägger fyra rika byar till.

Och eder inkomst jag fördubbla vill." —
-

"O, tack, herr biskop!" — "Mig skall ni ej prisa.

Den lilla köksan här er tack bevisa. 

Hon bjöd mig nyss en bit i köket där.

Det är ju billigt att jag tacksam är."
-

Så sade biskopen till stor förvåning.

Agathe-Julie var nära att få dåning,

och Petronella, som var klok och vis,

beslöt att lära sig att steka gris.
-

Pastorskans miner kunna ej beskrifvas.

Men nu begynte man i köket trifvas.

Och från den dagen sågs i pastorns hus

tre snälla barn, men inga tända ljus".

                                                    Zacharias Topelius