Vad är god litteratur?

The Quiet Hour, 1913  

 Albert Chevallier Tayle

 

Jag tillbringade en sömnlös natt med att grunna över vad som gör en bok läsvärd — och om en läsvärd bok, nödvändigtvis är god litteratur (och tvärtom).

Att kriterierna förändras, behöver man bara titta på gamla nobelprisförfattare, för att inse. Men vem bestämmer när de ska förändras — och på vilka grunder.

Några svar, kom jag naturligtvis inte fram till. Vad jag kom fram till, är att jag är innerligt glad över att inte behöva veta — som läsglad amatör har jag min fulla frihet att tycka precis vad jag vill, utan att behöva motivera mina åsikter. För jag kan inte alltid motivera mitt tyckande. Förnumstiga självklarheter irriterar mig, men jag är medveten om att vad jag ser som sådana, betraktar andra som guldkorn. Funderar över om det inte är mer accepterat med personligt tyckande, när det kommer till musik — men helt säker är jag inte. Vet bara att många blir förvånade när de upptäcker att jag inte står ut med Pärts "Spiegel im Spiegel", som jag tycker är enerverande mjäkig eller "Bolero", som jag tycker är otäck. (Men jag gillar andra stycken av Ravel). Men jag har förstått att det är känsligare när det gäller böcker, folk tycks bli mer sårade om jag tycker att den bok de läser är skräp, än om jag inte gillar deras musik.

Vad som föraneledde dessa nattliga tankar var Tant Jane, eller rättare sagt Aunt Jane, från 1915,  av Jennette Lee — en bok jag nyligen hittade hos Gutenberg. Jag har aldrig hört talas om Mrs. G. S. Lee, som hon ibland skriver under, och det är inte lätt att få veta mycket mer än att hon levde mellan 1860 och 1951, att hon skrev böcker, föreläste och undervisade vid bland annat både Smith och Vassar.

När en författare fångar mig så att jag blir riktigt nyfiken på henne, är det ju något i texten som lockar, men i det här fallet var jag inte säker på vad det var. Hela handlingen utspelar sig på ett sjukhus, med undantag av de fyra timmar, det tar för tant Jane att följa med en patient hem. Den är så långt ifrån romantiska kvinnor i vitt, som gamar åt sig stiliga kirurger, som man bara kan komma, och lika långt ifrån dagens sjukhus.  Vad jag egentligen tycker om boken, grunnar jag fortfarande på, kanske är det, det stillsamma förloppet, och det icke uttalade som fascinerar mig. För fascinerad blev jag — tillräckligt mycket för att kika på andra böcker av henne. Några finns hos Gutenberg, medan de flesta av hennes böcker finns på andra sidor på nätet.

Om jag läser ut "Mr. Achilles", en annan av hennes böcker, vet jag inte men bokens inledning fick mig att läsa vidare. Achilles Alexandrakis har invandrat från Grekland, nu säljer han frukt och grönsaker i Chicago, och är bedrövad över att inga kunder frågor honom något om hans hemland.