Oslängbart

Ibland tycker jag att jag har alldeles för många oslängbara ting. Nu talar jag inte arvegods, eller dyrbara föremål. Nej, det är saker som jag av en eller anledning har svårt att skiljas från — oftast har prylen en historia, och därmed ett nostalgiskt värde.

Två små järngrytor, som inte har ett dugg med varandra att göra, men som har stått bredvid varandra i många år. Den gröna fick jag som barn av en äldre dam (född 1884) i bekantskapskretsen. Hon hette Nilsson som ogift och kallade för Nisse — eller oftast för Anna-Nisse, och den här grytan fick hon av några kamrater när hon flyttade hemifrån. Hon var en av mina kvinnoförebilder när jag växte upp. Nu förvarar jag mina sigill i grytan. Sigill som tråkigt nog inte alls kommer till användning lika ofta nu som före e-postens tidevarv. I den andra grytan förvarar jag lackstängerna — det är en liten modell av de grytor som nybyggarna vid ”Red River” i Kanada hade, och den påminner mig om väninnan Joanie, som jag känt sedan vi var i de yngre tonåren.

Tomma burkar, eller andra förpackningar, kan ju tyckas onödigt att belamra sitt liv med (och är det förmodligen).

Den här första lilla burken — för den är liten, bara 4 cm hög och 3 cm på alla andra ledder — fick jag av min väninna Teresa. Den innehöll spensalva, vilket kan tyckas som en onödig artikel för en kolös person (Karin, var är vår ko?). Men Teresa berättade att man, för länge sedan, upptäckte att flickor som mjölkade kor, hade så fina mjuka händer, trots att de dagligen diskade och skurade — och man kom på att det berodde på att de smorde in kornas juver med spensalva. Och salvan är suverän, den läkte min mors djupa och fula självsprickor, som inget annat hade kunnat få att läka. Så jag sparade burken, både för att jag tycker den är så fin och därför att jag tänkte försöka få tag på mer salva — och så naturligtvis för att den är en trevlig påminnelse av Teresa.

Så en burk till. Visst ser det nästan ut som det är min älskling, som ligger där på vedtraven? Den burken får mig att minnas Jo, som stod före mig i kön till en cafeteria på en flygplats. Maten såg så skum ut att vi började diskutera den och skämta om vad den kunde innehålla. När vi hade passerat kassan tedde det sig helt självklart att vi åt tillsammans. Båda var vi tvungna att vänta ett par timmar, det blev ett par trevliga timmar, och sen bytte vi bytte adresser och skildes åt. Precis när jag skulle gå genom min gejt, kom hon springande och gav mig den här burken med lönnsirap.

 När jag kom hem skrev jag till henne, men det tog nästan ett år innan jag hörde något — inte från Jo, men från hennes man. På vägen hem från flygplatsen, samma dag som jag träffat henne, hade de varit med om en olycka och hon och deras yngsta son hade dött, maken och en dotter hade legat på sjukhus i flera månader.

Den sista saken har jag inget minne av att jag gamade åt mig — men har fått det berättat. Mor var inne i en av Stilles butiker (när slog de igen?), med mig på armen, så förmodligen var jag under året. På väg ut ur affären ryckte jag åt mig den lockande leksaken — precis i rätt höjd på en hylla. För att vara säker på att få behålla den, stack jag den genast i munnen, så min arma mor kunde inte göra annat än betala för den.

Inte utan att jag känner mig som ekorren som proppade boet så fullt med ekollon, att han inte själv fick rum.