torsdag 16 januari 2014

Litterära sjuklingar

 Jag tror att jag tala om dem tidigare — de fascinerar mig, kanske för att jag ibland misstänker att författarnas kunskaper på området är lika begränsade som mina.
Kan man inget om sjukdomar är det praktiskt att vara vag — eller hålla sig till välkända sjukdomar. Lunginflammation och lungsot var gångbara i äldre böcker, och då, innan penicillinet var påtänkt, blev det alltid lite extra spännande den natten när krisen kom.
Nu kan jag som sagt inte så värst mycket om sjukdomar, men jag har alltid förvånats när jag läser om hur försmådda unga kvinnor efter att ha vandrat flera mil i regn och blåst, redan nästa dag ligger i sängen och yrar med feberrosor på kinderna. Gick kanske fler människor omkring med den sortens bakterier, förr i världen.
Ja, förr i världen, för de som känner mig har väl redan insett att jag hämtat min information från gamla böcker  ofta barnböcker.
Ögonproblem var en annan populär åkomma. Män och gossar, för jag kan inte påminna mig några flickor med dessa problem, hade studerat för hårt, och fick under lång tid gå omkring med blå glasögon, eller en skärm inomhus. Eftersom de var helt förbjudna att läsa, så fick uppoffrande unga kvinnor läsa högt för dem.


I boken "Edith" av Clara Cron*, slänger en gosse ett öppet bläckhorn på sin syster. Det träffar henne i ansiktet och hon blir blind. Naturligtvis återfår hon synen i sista kapitlet, och har då dessutom förvandlats från en otålig och självisk ung kvinna till en god och medkännande ung kvinna. Minns jag det hela rätt, så var ögonen inte skadade, men chocken hade gjort så att hon inte kunde öppna dem.
Tyfus var en annan vanlig sjukdom, fläcktyfus anta'r jag, en otäck sjukdom med hög dödlighet på den tiden. En äldre släkting förbjöd mig att leka i lövhögar på hösten, för två av hennes yngre systrar hade dött av tyfus, sedan de gjort det. Gav en författare sin huvudperson tyfus, behövde hon ju inte gå in på detaljer — alla visste hur farligt det var.
Olyckshändelser är ju en annan möjlighet om man vill förankra någon av bokens personer en tid.  Det behövs ju inte några medicinska kunskaper för att fixa enkla skador, som ett brutet ben eller en hjärnskakning. 
Katy i "What Katy Did" av Susan Coolidge, gjorde illa ryggen när hon föll från en gunga. Hennes far är läkare, och förklarar skadan art på ett övertygande vis  men så var författaren sjuksköterska också. Hon hade tjänstgjort i inbördeskriget, och hade nog erfarenhet av otäcka skador.
En stor grupp är de många sängliggande kvinnorna (kan inte minnas några män, även om jag är säker på att jag mött några), med odefinierade sjukdomar  somliga neurotiska och klagande medan andra tappert bär sitt lidande med ett trött leende. 
I början av förra seklet var ju tyska böcker, för backfischar väl så vanliga, som anglosaxiska. Det vimlade av Geheimeråd, och Geheimerådinnor, herr doktor och fru grevinan — allt var präktigt och moraliskt oförvitligt.

2 kommentarer:

  1. Och Marilla! Hette hon inte så, hon som tog hand om Anne på Grönkulla. Hon fick ju inte gråta för då skulle hon bli blind, har jag för mig. Lät väldigt konstigt, tyckte jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Ja just det, Marilla som fick problem med ögonen. Jag undrade också över den där gråten, hur den kunde vara skadlig.
      Margaretha

      Radera