Lucas Talking to a Dog, 2006Nicola Bealing
.
Gårdagens inlägg om hunden och orangutangen fick mig att minnas några av hundarna i mitt liv. Vi bodde på Söder i Stockholm och redan innan vi själva skaffade hund, så kände vi nog de flesta hundar och deras ägare. Man stannade och pratade en stump — det vill säga föräldrarna pratade och jag umgicks med hundarna.
Det var min far som varje morgon promenerade med mig från vårt hem, vid det som nu heter Greta Garbos torg, till barnkrubban vid Folkungaparken. Det tog sin rundliga tid eftersom det hörde till morgonritualen att hälsa på ett antal hundar. Där var Nalle en vit spets, Jessi en airdelterrier, en pekineser vars namn jag inte minns och ett antal hundar som jag varken minns ras eller namn på. Och så var där en newfoundlandshund som vi alltid mötte strax innan vi kom fram till barnkrubban. En morgon när vi var sena gick min lätt stressade fadern över gatan när han såg newfoundlandshunden närma sig. Jag var ett lättlurat barn och märkte ingenting — men det gjorde hunden. Han satte sig mitt i gatan och vägrade att gå förrän vi hade fått hälsa på varandra.
Det var min far som varje morgon promenerade med mig från vårt hem, vid det som nu heter Greta Garbos torg, till barnkrubban vid Folkungaparken. Det tog sin rundliga tid eftersom det hörde till morgonritualen att hälsa på ett antal hundar. Där var Nalle en vit spets, Jessi en airdelterrier, en pekineser vars namn jag inte minns och ett antal hundar som jag varken minns ras eller namn på. Och så var där en newfoundlandshund som vi alltid mötte strax innan vi kom fram till barnkrubban. En morgon när vi var sena gick min lätt stressade fadern över gatan när han såg newfoundlandshunden närma sig. Jag var ett lättlurat barn och märkte ingenting — men det gjorde hunden. Han satte sig mitt i gatan och vägrade att gå förrän vi hade fått hälsa på varandra.
Vid hundpromenaderna i skogen blir det ju naturligtvis så att man möter ett antal voffsingar med vidhängande människa. Vi kan alla hundarnas namn, men vad människorna heter har vi ingen aning om.
SvaraRaderaTänk att denna din barndoms newfoundland lever kvar i ditt minne långt efter att den tassat bort till hundhimlen. Bilden till inlägget är jättefin!
Mira,
SvaraRaderaJag minns, kanske inte alla, men väldigt många av hundarna och deras folk. På den tiden när man inte duade, visste man nog vad de flesta hette i efternamn, man var ju tvungen att tilltala dem med fru Karlson eller herr Andersson. Vilket inte är ett försvar för herrande och fruande, varom jag skrivit tidigare och säkert kommer att skriva mer.
Det har funnits så många hundar i mitt liv, tyvärr har jag bara foton av några få. Men jag har ju mina inre bilder.
Margaretha
Hundar är verkligen vanedjur ;) Ler åt historien med hunden som ville hälsa.
SvaraRaderaJättefin bild som illustrerar inlägget. Så där satt jag som barn så fort jag såg en hund...
Christina,
SvaraRaderaJa, visst är bilden fin - så typisk.
Även katter ska göra som de alltid gör - och ser till att få sin vilja igenom!
Margaretha
Det måste vara roligt att minnas så mycket från barndomen som du gör. Jag minns väldigt lite.
SvaraRaderaMen jag vet att djur älskar dig, kommer ihåg hur Milou höll på att krypa ur skinnet varje gång hon fick träffa dig och din mamma.
kram från Mette
Mette,
SvaraRaderaJa, eftersom jag hade en lycklig barndom är det enbart roligt.
Aah, Milou var go!
kram,
M