Lucas Talking to a Dog, 2006Nicola Bealing
.
Gårdagens inlägg om hunden och orangutangen fick mig att minnas några av hundarna i mitt liv. Vi bodde på Söder i Stockholm och redan innan vi själva skaffade hund, så kände vi nog de flesta hundar och deras ägare. Man stannade och pratade en stump — det vill säga föräldrarna pratade och jag umgicks med hundarna.
Det var min far som varje morgon promenerade med mig från vårt hem, vid det som nu heter Greta Garbos torg, till barnkrubban vid Folkungaparken. Det tog sin rundliga tid eftersom det hörde till morgonritualen att hälsa på ett antal hundar. Där var Nalle en vit spets, Jessi en airdelterrier, en pekineser vars namn jag inte minns och ett antal hundar som jag varken minns ras eller namn på. Och så var där en newfoundlandshund som vi alltid mötte strax innan vi kom fram till barnkrubban. En morgon när vi var sena gick min lätt stressade fadern över gatan när han såg newfoundlandshunden närma sig. Jag var ett lättlurat barn och märkte ingenting — men det gjorde hunden. Han satte sig mitt i gatan och vägrade att gå förrän vi hade fått hälsa på varandra.
Det var min far som varje morgon promenerade med mig från vårt hem, vid det som nu heter Greta Garbos torg, till barnkrubban vid Folkungaparken. Det tog sin rundliga tid eftersom det hörde till morgonritualen att hälsa på ett antal hundar. Där var Nalle en vit spets, Jessi en airdelterrier, en pekineser vars namn jag inte minns och ett antal hundar som jag varken minns ras eller namn på. Och så var där en newfoundlandshund som vi alltid mötte strax innan vi kom fram till barnkrubban. En morgon när vi var sena gick min lätt stressade fadern över gatan när han såg newfoundlandshunden närma sig. Jag var ett lättlurat barn och märkte ingenting — men det gjorde hunden. Han satte sig mitt i gatan och vägrade att gå förrän vi hade fått hälsa på varandra.
