Böcker för välbefinnandet

Har länge letat efter ett svenskt ord som täcker engelskans comfort – i comfort food, och comfort books. Om comfort food använder vi ju oss av tröst-ätning – inte alltid vad jag menar med comfort food. Comfort books har jag aldrig hört talas om, på något språk, men de är ytterst viktiga för mig.
På nutidssvenska skulle man naturligtvis säga bekvä-ma böcker – men det vägrar jag att säga – eller skriva!

Vad är då comfort books för mig? Massor – barn-böcker, lyrik, biografier men kanske allra mest vackra böcker. Böcker som leder någonstans. De senaste åren har jag levt med Bloomsbury gruppen. Vackra bilder och intressanta levnadsöden, men det har också fört mig vidare till verk av mer perifera medlemmars skrivande. Under min tid på patienthotellet läste jag Aldous Huxleys ”Chrome Yellow”. Vilket språk!

Vackra böcker skänker trygghet, men inte en enkel trygghet – de är som livet, de ger trygghet men med en gnutta oro på botten. Just nu njuter jag av Helene Schjerfbeck – att kunna måla så, jag blir avundsjuk, glad och naturligtvis berörd av hennes livsöde.

Minns att jag som barn alltid undrad vad som fanns utanför bilden – är det kanske en av konstens uppgif-ter, att låta oss söka utanför bilden?

Barbizon. Hôtel des Charmettes.
Sidan 13 i Till bords med Renoir av
Jean-Michel Charbonnier
&
Francois Truchi
.

Visst är det märkligt hur man fäster sig vid en bild medan man nätt och jämt noterar andra.
Jag fascineras av kvinnan på bilden – eller för att vara korrekt, det jag fäster mig vid är den snygga skärningen på kjolen. Förstorar bilden för att se bättre. Nu syns det att hon har fårbogsärmar och att hon bär både på väskor och paraply. Efter den tidens begrepp var hon knappast en dam eftersom hon bar så mycket. Det får mig att undra vem hon var och vart var hon på väg.

Kände hon sig fin? Eller var det bara naturligt att ha välsittande kläder, kanske var hon sömmerska. Jag gillar damen.
.

Y

Aldous Huxely
An English Intellectual
By Nicholas Murray

Ännu en bok att läsa långsamt och begrunda. Och för min del är det en bok att återvända till. Jag som bara läst Huxelys tidiga romaner och noveller – och fäst mig vid honom för hans fantastiska språk – jag möter här en ny sida av honom.
En sida som får mig att vilja läsa mer av honom – av hans senare verk. I uppslagverk talar man om hans liberala inställning till droger – vilket verkat avkyl-ande på mig – men det ger ju fel signaler. Jag ser inte på droger på samma sätt som Huxely – men jag skulle inte vilja kalla honom drogliberal i den bemärkelse man vanligtvis använder ordet.
Kort sagt en bok som berörde mig starkt men som jag måste smälta innan jag tycker något mer om den.

Och nu väntar Belloc…

Tycker du att texten verkar bekant, så har du kanske läst den tidigare på en annan av mina bloggar. Här är den dock något beskuren.