måndag 8 februari 2010

The Hound and the Orangutan

Watch more National Geographic Channel videos on AOL Video

Upplagd av kl.

10 kommentarer:

  1. Christina8 februari 2010 kl. 21:57

    Jag blir lika glad varje gång jag ser sådana här vänskapsband mellan djur, eller mellan djur och människor.
    Orangutangen är verkligen överförtjust, och visar det på sånt charmigt sätt i sitt kroppsspråk.

    SvaraRadera
  2. em8 februari 2010 kl. 22:14

    Christina,
    Ja, jag var tvungen att visa det här som motvikt mot de hemska bilderna i förra inlägget.
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Maggan8 februari 2010 kl. 22:20

    Åh, vilken härlig filmsnutt! Man blir alldeles varm i hjärtat.

    wv=deltaten (delstaten?)

    SvaraRadera
  4. Anne-Marie8 februari 2010 kl. 23:16

    Vilken härlig film! Vad glad man blir. De är bästa kompisar och verkar ha hur kul som helst tillsammans. :)

    SvaraRadera
  5. olgakatt9 februari 2010 kl. 00:39

    Vilken vänlig överskottsenergi den lilla orangutangen har! Förblir paret lika goda vänner när orangutangen blivit äldre, tro?
    Underbar filmsnutt!

    SvaraRadera
  6. reneesfotoblogg9 februari 2010 kl. 12:34

    Kommer på mig med att sitta och fånflina omväxlande med att skratta, hoppas inge ser mig.
    mvh R

    SvaraRadera
  7. em9 februari 2010 kl. 13:16

    Visst blir man glad av den här filmen! Och avundsjuk på all energin... Det är som att se en liten människounge när orangutangen far runt, slår kullerbyttor och faller raklång - all glad överskottsenergi måste ut.
    Jag vet inte om det är önsketänkande, men jag inbillar mig att de kommer att förbli vänner. Bindningarna som etableras så här tidigt är nog känslomässigt starka, och det finns ju andra exempel på hur djur blir lyckliga när de efter lång tid träffar gamla bekanta. Tänker bland annat på Christian - var det ett lejon? Finns en rörande filmsnutt på nätet när han träffar sina gamla ägare.
    Margaretha

    SvaraRadera
  8. Anna15 februari 2010 kl. 12:20

    Hej!
    Jag har läst dina bloggar länge nu utan att kommentera. Jag hittade dig två gåmger, först när jag sökte på Merete Mazzarella och sen när jag sökte på port-a-cath (för min man). Det är så mycket intressant att läsa, du säger så många sanningar som jag tror många tänker men inte alla kan hitta ord för. Läste nyss "På sjuan" och kan bara hålla med. Kanske lite deppigt, men då blev jag på gott humör när jag såg den här underbara filmen. Och alla vackra bilder du visar!
    Tack för jättefina bloggar! Klappa kisse från mig. Och jag hoppas att du själv mår bra!
    kram /Anna
    P.S. Förlåt för att det blev så långt

    SvaraRadera
  9. em16 februari 2010 kl. 10:12

    Välkommen till mitt hörn av bloggversum Anna,
    Det är roligt att du trivs här.
    Jag är ledsen att du fått vänta på svar, jag rör mig långsamt för ögonblicket.
    Att det blir långa kommentarer är bara trevligt - hoppas du fortsätter på den inslagna vägen!
    både kisse och jag skickar många hälsningar,
    Margaretha

    SvaraRadera
  10. Mette16 februari 2010 kl. 16:22

    Du kan väl snålblogga!? Du har så många bra inlägg på de andra bloggarna som nog inte alla har läst. Och det är kanske inte lite jobbigt som att tänka ut nytt.
    Jag klarar mig inte utan en dos bastmatta om dan!

    Trodde jag hade kommenterat här, men den kommentaren måste ha kommit bort. Underbar film!
    kram från Mette

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)