Så länge jag läser andras bloggar kommer jag aldrig att vara utan bloggstoff. För lite se'n berättade Olgakatt om sin Londonresa och jag förflyttades genast till Lon-don, dit min kompis och jag reste på en billighetsresa. Ska bestämt leta fram en del foton från den resan och blogga om den, så snart julkorten är postade.
Mira berättar om den privata guidningen hon fick i Stads-huset — och jag minns den privata visningen som jag fick en gång. Så värst mycket minns jag inte av den, så det var roligt att se Miras bilder. Vår skola skulle ha fest i Blå Hallen och vi var där för att hjälpa till med förberedelserna och öva inför ett framträdande. Mot slutet av da'n hade jag och min kompis inget att göra utan stod bara och hängde. Då kom en vaktmästare och frågade om vi ville följa med honom på en rundtur, när han skulle stänga och se till att allt stod rätt till. Klart vi ville, men vad jag minns förutom att vi var imponerade, är att vaktmästaren hade en konstgjord hand.
På var och varannan blogg pyntas och pysslas det så här års, och jag minns min tid som dagisfröken och hur vi klippte och klistrade inför julen. Undrar så här efteråt vart alla tåvärmare* tog vägen — i hem med flera barn måste det bli besvärande.Det märkliga är att jag, som minns min bardom sekund för sekund, inte minns särskilt mycket pyssel från min tid på Södra KFUK. Frågade min mor, och hon kan inte heller minnas att jag kom hem med varken änglakottar, strut-tomtar eller ens några teckningar. Det var en pedagogisk inrättning, och jag minns att vi kärnade smör, bakade och gjorde studiebesök i affärer och ett bageri — men inte enda tåvärmare minns jag. Förmodligen tyckte man att barn skulle lära sig att göra riktiga saker.
*Tåvärmare kallade Betty MacDonald onödiga pryttlar som hon och hennes medpatienter tvingades att göra i terapin när hon vistaes på sanatoriet Firbanks. Det berättar hon om i boken "The Plauge and I". Mest känd i Sverige är hon nog för böckerna om Tant Mittiprick.
Adventsgranen, innan den bars in och fick några grenar förstärkta så att det gick att sätta ljus i den.
Pyssel och pynt ligger nog inte för oss. Vi reser som vanligt till Freds familj, där kör vi i stort sett samma program varje år. Vi har stående uppgifter och inköp, det är skönt att inte behöva tänka!
SvaraRaderakram
Eva & Fred
Med sneda leenden men också med glädje i hjärtat har nog många föräldrar, mor- och farföräldrar fått ta emot diverse tåvärmare genom årens lopp. Tillverkade med stor koncentration och önskan om att mottagaren ska bli uppriktigt glad.
SvaraRaderaTåvärmare som de sedan inte kunde kasta utan som levt med i sin rörande tafflighet år efter år...
Eva & Fred,
SvaraRaderaTänka - vad är det?
Låter som ni har det lika skönt som vi.
Mira,
Det finns nog många tåvärmarna i gömmorna - sån't som de efterlevande undrar varför i all världen man sparat på.
Jag kan se det sentimentala värdet i det, men jag tycker inte om när man uppmanar ungar att producera för producerandets skull. Det ska finnas tanke och ansträngning bakom gåvorna - och så får man förståss motorikövningar på köpet.
Margaretha