När jag för några veckor se'n skrev om hur jag i första klass inte för mitt liv kunde förstå hur många deciliter det går på en liter, så ramlade massor med "första-klass-minnen" över mig. Det är så när man har den sortens minne jag är begåvad med — jag minns sekund för sekund av mitt liv. Dessutom har jag en lätt böjelse för överdrifter. Så det lär inte bli sista gången det handlar om minnen från antiken.
Lärarinnan jag hade i första klass var i det närmaste pensionsmässig, jag tror vi var hennes sista klass, hon var varken bra eller dålig — hon undervisade på samma sätt som hon alltid gjort, i förmodligen bortåt 40 år. På den första skoldagen gick hon från bänk till bänk och bad oss räkna baklänges från tio. Jag som nyss hade upptäckt att jag kunde räkna baklänges från sju, och var mäkta nöjd med det, upplyste fröken om detta. Det föll inte i god jord, dessutom sa' jag du till henne, vilket inte heller passade sig.
Nyss fyllda sex år, 125 centimeter lång, nådde jag naturligtvis inte ned till golvet, och varje gång jag drog upp benen under mig på stolen fick jag bassning.
Sjöng gjorde vi sittande vid våra bänkar med båda händerna prydligt ovanpå bänklocket. Men när vi började sjunga "Till Paris, till Paris ska jag rida på en gris", kunde jag inte längre sitta stilla. Jag lät ena handen vara gris och så satte jag den andra handen gränsle över grisen och lät den skutta fram över bänken.Istället för att föreslå att vi allihopa skulle göra rörelser till sången, blev jag uppmanad att hålla händerna stilla — annars skulle vi få ha kristendom istället för att sjunga. (Snacka om att sänka statusen på kristendomsundervisningen).
Tror nå'n att de avhöll mig från att rida till Paris? Fast nu höll jag händerna i knäet och skrittade helt sedligt fram.
Och hela klassen fick ha kristendom.
Ja, herre min skapare vilka stolligheter man utsattes för under skoltiden! Jag hade en ung fröken i småskolan, hon var klok och jag har bara bra minnen av henne. Men hon kunde ju inte hjälpa vilka knäppa regler som gällde i matbespisningen eller under sk idrottsdagar. Även i läroverket där jag sen gick fanns vansinnigheter. T ex har elever inte i någon skola jag gått fått använda huvudingången, ofta stor och pampig med många dörrar, utan gå genom en bakdörr. Huvudingången var alltid reserverad för lärarna. Tack och lov är ändå merparten av mina skolminnen rätt OK.
SvaraRaderaJag bytte snart skola och tillbringade större delen av min skoltid i Kristofferskolan. Där kunde vi alltid diskutera sån't vi inte var överens om - och kom faktiskt alltid fram till en lösning. Vi fick till exempel inte röka under skoltid, och då infördes rökförbud även för lärarna under skoltid. Det kunde storma ordentligt och framför allt kunde de ta' tid att enas eftersom majoritetsbeslut inte förordades. Så det är en tid jag minns med glädje.
SvaraRaderaMargaretha
Själv hade jag en lärare i mellanstadiet som fysiskt agade elever han inte gillade. Jag har hemska minnen från den tiden. Brrr.
SvaraRaderaOch jag tillhör nog en av de första årgångarna som fick skriva med vänster hand. Tack och lov, eftersom jag är vänsterhänt till 100%.
SvaraRaderaFick du också som jag/vi stå upp, rak i ryggen som ett spjut med ena handen bakom ryggen om du skulle svara på en fråga? Så otroligt onödigt och opraktiskt. Och så mycket tid som måste ha gått till spillo som kunnat användas på mycket bättre sätt. Dessutom minns jag med fasa hur vi tvingades stå upp i klassrummet, utan tröjor,likaså med handen bakom ryggen, då fröken vädrade klassrummet i ca fem minuter ( jag kan ha fel om tiden. Det kändes i alla fall som en hel evighet)mitt i smällkalla vintern. I stället kunde hon ju ha skickat ut oss, påklädda, på skolgården för att rasa om under tiden som hon vädrade. Frisk luft var naturligtvis inte fel, men att stå där blickstilla huttrande av köld! Sadistiska undertoner tycker jag.
SvaraRaderaChristina,
SvaraRaderaDet låter ju fasansfullt - och olagligt, när du gick på mellanstadiet var ju skolaga förbjudet. Tror förbudet infördes 1958.
Ninna,
Jag minns att vi hade en vänsterhänt flicka i vår klass, hon fick skriva med kulspetspenna medan vi andra kämpade med stålpennor när det var välskrivning.
Lisette,
Nej, nog hade hon pli på oss, vår fröken, men vi behövde inte stå upp när vi svarade på frågorna. och vädra gjorde man på rasterna.
Man kan undra vad den sortens lärare hade för minnen av sin skoltid - om de bara gav igen för barndomens oförrätter.
Margaretha