Tulubb, filiströs & riffkabyl

A merchant in a fur coat 

Boris Kustodiev

Jag gratulerade Anna-Lisa Wärnlöf på hennes hundraårsdag, vilket snart är nio år sedan, men jag har inte glömt bort henne, nu senast har jag piggat upp mig med de kåserier av henne som finns hos Litteraturbanken. Kåserier skrivna på 50-talet, på ett språk som ser till att jag håller mig vaken.

Det knackade på köksdörren, och poeten hoppade tacksamt ner och dök in i en själskinnstulubb, som  tillhört en kronofogde på 60-talet.

Jag skyndar över till SAOB:

TULUBB tulub4 (vard. -lup’ LoW (1889)), r. l. m.; best. -en; pl. -er.

Ordformer

(tolup 1811. toulubb c. 1809. tulubb (-ub) 1810 osv. tulupp (-ll-, -up) 1808–1848)

Etymologi

[jfr d. tulup, t. tulup, fr. touloupe; av ry. tulup, av altaiturk. tulup, samhörigt med turk. tulum, garvat djurskinn; förändringen i sv. av -p till -b beror möjl. på anslutning till SJUBB, formen kan också vara utlöst ur sådana ssgr som sv. dial. tulubbspäls, tulubb (jfr SJUBB)]

(numera bl. i skildring av ä. förh.) lång pälsfodrad överrock; päls; äv. om skinn till foder. Uti Kryddboden wid Drottninggatan .. finnes till salu en Tulupp af Siberiska Lammskinn, tjenlig att fodra alla sorter Peliser med. DA 1808, nr 5, s. 6. Men djupt i den gamla tulubben / det bodde en hederlig själ. Fröding Eftersk. 1: 99 (c. 1890, 1910). Han hade tulubb, cylinder i nacken och röda doggskinnshandskar. Siwertz Sel. 1: 45 (1920). — jfr RES-TULUBB.

Jag har inte träffat på en tulubb tidigare, och får erkänna att jag inte förstår om själskinn, är ett tryckfel, eller en vits som jag inte förstår.

Så värst stor användning har jag väl inte av detta underbara ord, får kanske gå in för filiströs istället:

 Fråga mej inte, sade majorskan. Jag är en filiströs, ignorant gumstrutta.

FILISTRÖS, adj.; adv. -T. [jfr d. filistrøs; av t. philiströs] utmärkande för en filister; kälkborgerlig; ”brackaktig”, ”brackig”. 

Kanske får jag hålla till godo med gumstrutta för jag är inte helt övertygad om att filiströs är ett politiskt korrekt ord. Men det finns andra ord i dessa kåserier som kan vara bra att lägga på minnet, som till exempel riffkabyl. Fast vid närmare eftertanke inser jag att även det är ett ord att använda sparsamt, helst i slutna sällskap:

manlig individ av en i Atlasländerna i norra Afrika boende, till de berbiska folken hörande folkstam; särsk. om individ av stammarna i bärgstrakterna i Algeriet; i pl. om individer av detta folk utan hänsyn till kön.

Jag gillar stavningen av berg med ä, hade en gång en äldre släkting (född 1878) som skrev både bärg och pängar. 

Tulpaner och bröd

 Tänk så många tankar en bukett tulpaner kan ge upphov till.

Jag minns hur min kompis Anna och jag köpte tulpaner till vår favoritlärare, en alldeles vanlig vardag — då fick man en hel bukett för några kronor.

Och jag börja fundera på hur det där tänkespråket lyder om att man i första hand ska köpa sig en blomma, och har man sedan pengar över kan man kosta på sig en brödbit. SÅ galen i blommor är jag inte, men visst är det trevligt med en bukett, även om jag nog hellre köper böcker än blommor.

Baker, 1920

 Boris Mikhailovich Kustodiev

 Det var först när jag räknade mina tulpaner som jag kom in på brödspåret — tio tulpaner stod det att det skulle vara i min bukett, men det var elva, varför jag kom att tänka på "a baker's dozen". Varför det heter så, slog jag upp för flera år sedan — men tror någon att jag minns allt jag läste då — det var bara att bege sig ut på nätet igen.

Firstly, the practice appears to have originated several centuries before the phrase. England has a long history of regulation of trade; bakers were regulated by a trade guild called The Worshipful Company of Bakers, which dates back to at least the reign of Henry II (1154-89). The law that caused bakers to be so wary was the Assize of Bread and Ale. In 1266, Henry III revived an ancient statute that regulated the price of bread according to the price of wheat. Bakers or brewers who gave short measure could be fined, pilloried or flogged, as in 1477 when the Chronicle of London reported that a baker called John Mund[e]w was 'schryved [forced to admit his guilt] upon the pyllory' for selling bread that was underweight.

Secondly, it's not quite so neat an explanation that whenever bakers sold twelve loaves they then added another identical loaf to make thirteen. They would have had just as much concern when selling eleven loaves, but there's no baker's eleven. Remember that the Assize regulated weight not number. What the bakers were doing whenever they sold bread in any quantity was adding something extra to make sure the total weight wasn't short. The addition was called the 'in-bread' or 'vantage loaf'. When selling in quantity to middlemen or wholesalers they would add an extra loaf or two. When selling single loaves to individuals they would offer a small extra piece of bread. The Worshipful Company still exists and reports that this carried on within living memory and that a small 'in-bread' was often given with each loaf.

So, that's the practice, what about the phrase? That goes back to at least 1599, as in this odd quotation from John Cooke's Tu Quoque:

"Mine's a baker's dozen: Master Bubble, tell your money."

The phrase is related to the practice described in John Goodwin's A Being Filled with the Spirit, referring back to a quotation from 1665:

"As that which we call the in-bread is given into the dozen, there is nothing properly paid or given for it, but only for the dozen."