Late Summer
Jag är lycklig nog att bo vid en gammal landsväg — den fick en ersättare för bortåt 50 år sedan — som ingår i min dagliga promenad. (Fast några nekar har jag aldrig sett till, de försvann nog långt innan gamla landsvägen övergavs). Det är förunderligt hur en gammaldags dikesren kan stimulera hippocampus (det sägs att långtidsminnet har sitt säte där). Oräkneliga fibblor — vilken sort har jag ingen aning om, det lär finnas sju sorter i Sverige — lyser upp vägrenen, och nästan lika många nässelfjärilar rumlar om bland dem. Förmodligen festar minst lika många bin och andra insekter där, jag ser bara ett fåtal, men surret antyder att det är gott om dem.
Det är en fridfull morgon och jag kommer att tänka på Gunnar Mascoll Silfverstolpes dikt
SENSOMMAR
Gulmåran doftar vid bleknade renar,
blåklockan lyfter som förr över stenar
kalkarnas havsblåa skimmer.
Fåglarna slutat att sjunga.
Vinden har strävare röst.
Här vill jag stanna, där björkarna gunga,
medan mitt hjärta förnimmer
klangen av avsked och höst.
Barndomen susar kring mörknande kullar.
Här vill jag ligga, då kvällsmolnet rullar
fackelblomsrött över gläntan.
Blommorna äro oss trogna
även när annat blir stoft.
Något skall klarna och något skall mogna,
medan jag känner min väntan
famnas av mårornas doft.
Det är lite lustigt att ordet renar förekommer i första raden, senast i går räknade jag efter hur många betydelser av ordet ren som jag kunde komma på. Detta därför att jag ännu en gång fått frågan vad renfanan har med renar att göra, och det slagit mig att ordet vägren kan uttydas på två sätt. Det vill säga det flesta av oss tänker nog genast på en dikesren eller åkerren, men allt beror på hur man betonar ordet: i Carl Gustaf af Leopolds (rätt förfärliga) "Oden, eller Asarnas utvandring. Tragedie i fem acter (1790), står att läsa:
J nämnden honom då en skräck för de förmätna,
De redliges beskydd, er hjelte, eder far;
Så vägren icke nu, av tacksamhet förgätne,
Er lydnad och er tro i lön mot hans försvar.
Gån fredligt, i hans magt et land at öfverlemna,
Som annars krigets arm med rätt af blod beskär,
Nu, när man läser vad han skrivit, kan det vara svårt att förstå att han, med sin avhandling om svensk rättstavning, anses ha lagt grunden till den moderna svenska stavningen.
Alldeles nyss, när jag stod bland hallonbuskarna för att få ihop lite bär till lunchen, flög sju tranor över huvudet på mig — de ropade ett farväl, och framförde en önskan om ett återseende i vår. Hade jag haft vingar skulle jag nog ha följt med dem.
Nu gäller det att ta vara på varenda sommarsmula som gives, smulor vi ska leva på hela vintern.
Reeds and Cranes, Edo Period
