Jag har gnölat en del om vår svenska sjukvård — och jag tycker att det finns en hel del att gnöla om — men när jag hör, och ser, hur sjukvården fungerar, eller inte fungerar, i andra länder, då kan jag inte annat än tycka att vi har det bra.
Jag har haft en del kontakt med Deb, en amerikansk kvinna som har diabetes insipidus (som inte har något att göra med diabetes mellitus, ofta kallad sockersjuka). Mycket förenklat, innebär det att man dricker stora mängder och kissar ut allt tämligen omgående. Det finns en effektiv medicin — men Deb har inte råd med den, och hon har ingen sjukför-säkring.
Deb och jag har bara umgåtts på nätet, jag känner henne inte och vet inte hur tillförlitliga hennes uppgifter är. Det här är bara något av vad hon har berättat:
När det är som värst kolkar jag i mig 12-15 gallon (45-56 liter!) vatten per dag — eller vilken annan vätska som jag får tag på. Naturligtvis kissar jag enorma mängder, och blir ibland vattenförgiftad.
Ingen arbetsgivare vill behålla en anställd som måste gå på toa så ofta som jag gör.
Jag har förbrukat åtskilliga madrasser under åren — nu sover jag i badkaret eftersom jag inte hinner på toaletten på natten.
Jag har hör talas om patienter med DI som dricker uppåt 20 liter om dygnet, men det här låter extremt. Men oavsett hur mycket eller lite hon dricker blir jag upprörd över att någon inte får den medicin hon behöver — eller annan hjälp för den delen. Deb är extremt överviktig med sina 195 kg och har många medicinska problem som hon inte får någon hjälp med.
Vi räknar ju med att få hjälp när vi behöver det — se'n är det en annan femma att vår uppfattning om behov ibland skiljer sig från vårdens uppfattning.
Jag var en gång på en konferens i Chicago, där många av deltagarna drabbades av en amöba infektion (jag har aldrig fått det bekräftat, men det var vad man trodde att det var). När jag lastades in i en ambulans, var jag bara tacksam över att ha en försäkring, och brydde mig inte ett smack om vad som hände med mig. Innan ambulansen for iväg, hjälper några av deltagarna en kvinna i min ålder upp i ambulansen. Hon såg lika eländig ut som jag kände mig — ändå blir hon ifrån sig när ambulansen ska till att åka. Hon ska inte med, personalen försöker att övertala henne — men nej, hon har ingen försäkring och kan inte följa med.
Jag har haft en del kontakt med Deb, en amerikansk kvinna som har diabetes insipidus (som inte har något att göra med diabetes mellitus, ofta kallad sockersjuka). Mycket förenklat, innebär det att man dricker stora mängder och kissar ut allt tämligen omgående. Det finns en effektiv medicin — men Deb har inte råd med den, och hon har ingen sjukför-säkring.
Deb och jag har bara umgåtts på nätet, jag känner henne inte och vet inte hur tillförlitliga hennes uppgifter är. Det här är bara något av vad hon har berättat:
När det är som värst kolkar jag i mig 12-15 gallon (45-56 liter!) vatten per dag — eller vilken annan vätska som jag får tag på. Naturligtvis kissar jag enorma mängder, och blir ibland vattenförgiftad.
Ingen arbetsgivare vill behålla en anställd som måste gå på toa så ofta som jag gör.
Jag har förbrukat åtskilliga madrasser under åren — nu sover jag i badkaret eftersom jag inte hinner på toaletten på natten.
Jag har hör talas om patienter med DI som dricker uppåt 20 liter om dygnet, men det här låter extremt. Men oavsett hur mycket eller lite hon dricker blir jag upprörd över att någon inte får den medicin hon behöver — eller annan hjälp för den delen. Deb är extremt överviktig med sina 195 kg och har många medicinska problem som hon inte får någon hjälp med.
Vi räknar ju med att få hjälp när vi behöver det — se'n är det en annan femma att vår uppfattning om behov ibland skiljer sig från vårdens uppfattning.
Jag var en gång på en konferens i Chicago, där många av deltagarna drabbades av en amöba infektion (jag har aldrig fått det bekräftat, men det var vad man trodde att det var). När jag lastades in i en ambulans, var jag bara tacksam över att ha en försäkring, och brydde mig inte ett smack om vad som hände med mig. Innan ambulansen for iväg, hjälper några av deltagarna en kvinna i min ålder upp i ambulansen. Hon såg lika eländig ut som jag kände mig — ändå blir hon ifrån sig när ambulansen ska till att åka. Hon ska inte med, personalen försöker att övertala henne — men nej, hon har ingen försäkring och kan inte följa med.
