Upphöjda tankar

bokstavligen talat — och det rör sig mest om bokstäver. 

Så många bokstäver att det blir böcker. Och så många böcker att det blir en aning svåröverblickat. Ända tills häromdagen trodde jag att jag lämnat tillräckligt stora gap i hyllorna, för att jag skulle kunna få rum med bortglömda (och nya) böcker — men trots att jag sållat bort rätt många böcker under katalogiseringens gång, upptäcker jag att gapen inte var tillräckligt stora. Jag hade inget val, det var bara att plocka ner böcker, och flytta tillbaks dem några hyllmeter längre åt höger. Det ger motion, men också lite spänning åt livet — kommer jag att dråsa i golvet med famnen full av böcker, och i så fall, kommer jag att kunna resa mig igen. Hitintills har det gått bra, kanske för att jag snart insåg att den vanliga pallen med två trappsteg, men inget att hålla sig i är, om inte livsfarlig, så i alla fall farlig för icke purunga tanter. Det var nu jag började drömma om en biblioteksstege, en med ledtång, avställningsyta och helst en vadderad sittplats. Det senare är naturligtvis helt onödigt, om man vill bli färdig någon gång. Men nog är det frestande att fördjupa sig i något intressant, i ställer för att klättra upp och ned, med armarna fulla av bokstaplar. 

Jag har i alla fall haft vett nog att hämta en rejälare, och högre, stege — den är inte vacker, men jag har något att hålla mig i.

Helt och hållet kan jag naturligtvis inte avhålla mig från att kika i böckerna, men ståendes högst upp på stegen, blir det mest en snabb titt på första sidan — och ibland den sista. Det händer att jag blir nyfiken på okända författare, så när jag läst inledningen i J. B. Burys bok "Tankefrihetens historia" tryckt 1917, blev jag tvungen att klättra ned, för att konsultera nätet.

Att tanken är fri, är en vanlig sentens. Man kan ju aldrig hindra en människa att tänka vad hon behagar, så länge hon tiger, med vad hon tänker. Hennes tankeverksamhet är beroende endast av hennes erfarenhet och av styrkan i  hennes fantasi. Men denna hennes naturliga frihet till rent privat tänkande är av ringa värde. Att icke få meddela sina tankar till andra är otillfredsställande, ja, pinsamt för den tänkande själv och tydligen utan värde för hans medmänniskor. För övrigt är det utomordentligt svårt att hålla inne med tankar, som äga någon makt över ens själ. Om vårt tänkande leder oss till att ifrågasätta förträffligheten av de idéer och vanor, som behärska de människors liv, bland vilka vi vistas, att förkasta övertygelser, vid vilka dessa fasthålla, och att skänka bättre levnadsvägar än dem de följa, är det alldeles omöjligt för oss, ifall vi äro övertygade om sanningen av vårt eget resonemang, att icke, om ej genom ord, genom vår tystnad eller vårt allmänna uppträdande förråda, att vi skilja oss från dem och ej dela deras mening. Mången har liksom Sokrates föredragit, och mången föredrager ännu i dag att hellre trotsa döden än att fördölja sina tankar. Tankefrihet i någon som helst värdefull mening, innesluter alltså yttrandefrihet.

Vad gjorde jag utan datorn‽ Jag hittar snabbt boken hos Gutenberg, (A History of Freedom of Thought, by John Bagnell Bury) där texten inte verkar fullt så otymplig, som den svenska översättningen.

Delar av Burys text får mig att tänka på oss bloggare.

Strövtåg bland tje-ljuden

Eller varför jag försummar min blogg.


Tonlös alveolopalatal frikativa

En tonlös alveolopalatal frikativa, 20-ljudet, är ett konsonant språkljud. Det tecknas i IPA som [ɕ] (ett c med knorr) och uttalas som bokstavskombinationen kj i svenska ”kjol”.


Egenskaper hos den tonlösa alveolopalatala frikativan:
4 Den är pulmonisk-egressiv, vilket betyder att den uttalas genom att lungorna trycker ut luft genom talapparaten.

4 Den är tonlös, vilket betyder att stämläpparna är slappa under uttalet och inte genererar en ton.

4 Den är alveolopalatal, vilket betyder att den uttalas genom att tungryggen trycks mot tandvallen.

4 Den är en frikativa, vilket betyder att luftflödet går genom en förträngning i talapparaten.

Användning i språk

Den tonlösa alveolopalatala frikativan återfinns i bland annat svenskan som uttal av tje-ljudet och i polskan som uttal av ś och si. Dessutom uppstår den i mandarin och japanska, och återfinns som en dialektal allofon av /ç/ i tyska.

Tjalfiella
Tjastusja
Tjalk
Tjalve
Tjatse
Tjelvar
Tjodolf fra Kvine
Tjog
Tjurved
Tjockfotingar
Tjockhornsfåret
Tjockhusingar
Tjockhuvudfjärilar
Tjurhuvudhajar
Tjänstejon

Ringdans

Hans Thoma

Det började med "Tankefrihetens historia" av J. B. Bury. En väl läst, häftad, liten bok som plötsligen bara fanns i bokhyllan. Tryckt 1917 och utgiven på Tidens förlag. En sökning på nätet visar att J. B. Bury var, en i akademiska kretsar, välkänd och respekterad man, med en omfattande produktion. Såväl "Tankefrihetens historia" som hans andra böcker finns att läsa på nätet.
Nu uppstår nästa fråga, när grundades Tidens förlag och finns det fortfarande? Det är nu Svensk uppslagsbok kommer in i bilden. Ett vågat steg – vi vet ju alla hur det går när man börjar bläddra i en uppslagsbok.
Det första stoppet blir vid en färgplansch med en målning av Hans Thoma, Ringdans.
Så försvinner en stor del av dagen medan jag tittar på hans målningar på nätet.

Taunuslandschaft

Hans Thoma
.

Och när jag ändå är i närheten av Tjeckoslovakien, så fortsätter jag att läsa om landets konst – och där ryker resten av dagen.

Två målningar av Josef Čapek

som jag inte hittar några titlar på.

Portrait of the Artist's Wife

Karel Purkyně

Konstaterar, som så ofta förr, att det är glest mellan kvinnorna i uppslagsverken. Ibland hittar jag någon som verkar intressant, men i regel kan jag inte hitta nyare uppgifter om dem, utan får nöja mig med den oftast mycket knapphändiga informationen som de gamla uppslagsverken förmedlar.
Axianne Thorstensson (född 1889) är ett exempel på kvinnor som försvunnit ur vårt medvetande. Hon var föreståndarinna för Fredrika Bremer-förbundets byrå i Stockholm. OK, jag kan väl hålla med om att hon förmodligen inte hör till de intressanta personligheter vars minne förtjänar att bli odödligt. Eller är det kanske så att de flesta människor är så intressanta att de borde bli ihågkomna. Hur nu det skulle gå till.

Magdalena Thorstensen hittar jag en ny, och intressant artikel om.

Sybil Thorndike är den enda av kvinnorna som det fortfarande finns mycket mycket skrivet om.

Och så åter till tje-ljuden – kanske har ni bättre koll på ålderstigna ord och mytologin än jag. Om inte, kommer några förklaringar.

Tjalfiella, en kammanet

Tjastusja, kort, i regel 4-radig rimmad miniatyrdikt i folklig stil av anonym förf.

Tjalk, typ av enmastat, flatbottnat segelfartyg urspr. holländskt [histor.]HIST.: sedan 1765; av nederl. tjalk med samma bet.

Tjalve, fornisl. Þjálfi, i fornnordisk mytologi Tors träl, omnämnd t.ex. i kapplöpningsscenen i myten om Tors besök hos Utgårdaloke.

Tjatse, nord. myt., en jätte far till Skaði. Snorre berättar i sin Edda att då asarna dräpt Tjatse för att återfå Iduns äpplen blev S. berättigad till skadestånd. Hon fick välja sig en make bland asarna, men hon fick bara se deras fötter. Hon hoppades välja Balder men fick Njord. Äktenskapet blev olyckligt och kontroversfyllt: Njord ville stanna vid havet, medan S., som inte tålde sjöfåglarnas skrik, ville vara i fjällen. Till förlikningsvillkoren hörde också att asarna skulle få henne att skratta, vilket Loke lyckades med genom ett dråpligt upptåg.

Tjelvar, Tjälvar, enligt Gutasagan den man som förde elden till Gotland och därmed fick ön, som dessförinnan varje natt sjunkit i havet, att bli fast land. T:s son Havde hade med sin hustru Vitastjärna sönerna Gute, Graip och Gunfjaun, vilka delade Gotland i tre tredingar. Enligt dansk 1500-talstradition kom T. från Skåne, enligt svensken Johan Hadorph kom han från Östergötland.

Tjodolf fra Kvine, (Thjóðólfr úr Hvini), ca 900, norsk skald. T. var verksam vid Harald Hårfagres hov. Dikten "Ynglingatal" innehåller bl.a. svenska konungars stamtavlor och drapan "Haustlöng" ('Hösten lång'), skriven på versmåttet dróttkvætt, med motiv ur asatron, avbildade på sköldar.

Tjurved, tjur, kompressionsved, hos barrträd ved på undersidan av lutande stammar och på läsidan av vindexponerade stammar. Den utmärks av i genomsnitt mer tjockväggiga celler och mörkare färg än normal ved.