Framtidsdrömmar

 

Jag kan inte låta bli att avundas barn deras förmåga att helt och full gå upp i lekar, drömmar eller en bok. Häromdagen blev jag påmind om den tiden i mitt liv, när jag längst ned i en låda med pappersvaror hittade en ask. Så snart jag såg dess grå sammetsyta, visste jag vad det var. 

Min kompis Siv och jag var förmodligen elva år gamla när vi läste Enid Blytons böcker om tvillingarna O’Sullivan och deras kamrater på internatskolan S:t Clare. Vi var helt uppslukade av kamratlivet och alla hyss de hade för sig, och beslöt oss för att vi skulle starta en internatskola när vi blev vuxna. 

Vi nöjde oss inte med att bara bestämma att så skulle det bli, vi detaljplanerade driften av skolan, hur stor personalen skulle vara och vi lade schemata.

Det är här den grå asken kom in i bilden - vi införskaffade en anteckningsbok för att kunna skriva ned vad vi bestämde, och den behövde ju förvars på ett säkert ställe. Eftersom Sivs mamma arbetade i en juvelerarbutik, fick vi av henne den tjusiga grå asken. 

Det jag hade glömt ända tills jag öppnade asken var att vi som tecken på vårt kompanjonskap köpte oss varsin ring. Inte någon exklusiv ring, nej vår kassa räckte bara till guldfärgade plastringar. För att kompensera detta stilbrott så tog Sivs mamma med ringarna till arbetet och graverade in namnet på skolan i våra ringar. Och där i botten av asken ligger min bortglömda ring. 

Där kunde väl de nostalgiska minnena ha slutat, men bara några dagar senare hittade jag ett foto av mig själv. 

Det tog ytterligare några dagar innan jag råkade vända på fotot och såg att jag hade skrivit något där.

Vi var en fotograferande familj där far utförde mörkrumsarbetet, det innebar att då (liksom nu) svämmade hemmet över av foton. De foton som inte var tekniskt bra blev ofta liggande i en hög, det var förmodligen i en sådan hög som jag tog första bästa foto när jag behövde något att skriva på - det här fallet ett meddelande till min mor. Där står: ”Är ute och köper ring med Siv