Windsor Castle Carol Concert, 1989
It was several nights before Christmas, and all along the freeway, cars were lined up like a vast herd of red-nosed reindeer being led off to slaughter. I glanced away from the sight and reached out to snap off the radio. I'd had far too much of the Messiah since Thanksgiving. You'd think a respectable classical station could think of something more original to saturate the airwaves with. But I knew that even if I changed the station, I'd get White Christmas, or Blue Christmas, or Dixie Christmas, or some other form of musical blasphemy. Traffic moved along sluggishly, inching up a long, curving hill. It was raining heavily—one of those sudden tropical storms, only it was happening in a refrigerator. I had the windshield wipers on full, but still I could hardly see the vehicle in front of me.
I dag håller jag mig för ovanlighetens skull till en samtida bok - för nog kan man betrakta 1994 som samtida? En bok med tre noveller, Violists, av Richard McGowan. Inte så julig som kanske smakprovet ovan får en att tro, men jag tycker att en julkonsert räcker för att berättelsen ska passa som adventsläsning.
Jag har inte lyckats ta reda på något om författaren, annat än att han är född 1952, och har skrivit rätt många böcker.
Musikstycket som berättelsen handlar av är Berliozs " Harold in Italy, Op. 16," , och tar det 42 minuter att lyssna till hela stycket.
Den va ju bra, säger jag förvånat, kanske mest förvånad över att jag läst en novell på engelska. Den är nämligen rätt knackig, men jag slog upp en del ord och tog mig igenom. Den blev ju rätt spännande på slutet!
SvaraRadera