Framtid, nutid & fotbeklädnader

 Washing Up, c.1924-25

 Walter Bonner Gash

Mitt i disken slog det mig att det är årets sista dag, och mina tankar gick inte, som jag hade väntat, till alla trevliga nyårsaftnar jag upplevt. Nej, bilden som dök upp var ett par rätt obekväma skor, så kallade finskor, i ett svart mockaliknande, väldigt styvt och hårt, material, och med lägsta möjliga klack. De var rätt snygga, men det var allt, så varför i all världen kom jag att tänka på dem, det måste ju vara snudd på ett halvt liv sedan jag använde dem senast — så jag blundar och väntar på att något av alla de andra minnena ska spelas upp. Men nej, i dag ligger mina minnen på en låg nivå, det som visar sig för mitt inre öga är barndomens pjäxor, med raggsockor nedvikta över skaften. 

Inget av minnena är konstiga, vi åkte mycket skidor under jul- och nyårshelgen, och det var mycket finkläder på kvällarna — men ändå, jag som i normala fall inte kan ta ett steg utan att snubbla över meterhöga minneshögar.

 Men visst får det mig att fundera en del, när disken är avklarad och jag sitter vid arbetsbordet i verksta'n och ser ut över älven undrar jag vad det egentligen är för märkvärdigt med nyår och nytt decennium — varje dag är ju en nystart, som ingen av oss vet så värst mycket om. Personligen tycker jag att det tjatas lite väl mycket om det, och inte bara om nyåret, utan vareviga röd dag, eller märkesdag, så får man höra talas om det till leda på radion, här i syberspejset eller för den delen i verkliga livet, i den mån man vistas där.

I stället funderar jag över hur i all världen jag ska kunna putsa fönstren, utan att slå ihjäl mig. För i detta typiska 40-tals hus finns det på övervåningen tre fönster i rad. Två av dem öppnas som vanliga fönster, så man kan öppna det ena, sträcka sig ut och putsa utsidan på det stängda fönstret — med det tredje fönstret, går ju inte att komma åt.

Här kan man ana de tre fönstren på övervåningen.

Jag låter Bessie Rayner Parkes Belloc, en av sin tids mest framstående feminister, (och ja, mamma till Marie Belloc Lowndes och Joseph Hilaire Belloc), få sista ordet.

 New-Year’s Eve And New-Year’s Day 

GOOD bye, Old Year!
And with thee take
Thanks for the gifts to every land
Thou broughtest in thy bounteous hand,
And all that thou hast taught to hearts thy lingering steps forsake.

Good bye, Old Year!
The Past awaiteth thee,
Who ruleth in her power alone
The kingdom of Oblivion.
Silent she sits in ebon chair;
Falling mists of dusky hair
Veil her dark eyes' glorious shine,
Full of wise help, and truth divine.
Silent, unless a fitful sound,
As from some cavern underground,
Steal from her lips; the company
Of ancient Years that round her be,
Then chanting, one by one, give tongue
To old experience in their song.

Good bye, Old Year!
Thou goest forth alone,
As we shall do: thy pages gay,
Seasons and months who round thee play,
Attend thee to Earth's farthest verge, then back! to greet thy son.

Hail, New-born Year!
Cradled in morning clouds
Golden and white. I cannot see
Thy face--'tis wrapp'd in mystery;
But Spring for thee is painting flowers,
And Summer decks her woven bowers;
Rich Autumn's sheaves will soon be reap'd,
With store of fruits in sunbeams steep'd,
And one by one with gentle hand folds back thy sunlit shrouds.

Hail, New-born Year!
Shining and beautiful.
Thou wilt step forth in plenitude
Of youth and its rejoicing mood.
Last child of the half-century,
And time of coming victory
Over the spirits of night and sin,
Whose howlings of defeat begin:
Thou bringest hope, and labour bless'd
In visions of successful rest,
Bringest great thoughts, and actions wrought
In fire upon that forge of thought,
And with the soul of earnestness I think thy youths are full.

Hail, New-born Year!
My utterance is too weak
To tell of all I think thou bringest,
To echo back the song thou singest;
But the very winds of Heaven, for those who listen to them, speak.

                    Poem by Bessie Rayner Parkes