Räkna de soliga stunderna blott

The Sundial  

Laslett John Pott (1837–1898

Solur har altid fascinerat mig. Kanske för att de tycks se på tiden på samma vis som jag gör. En kvart hit eller dit är väl inte så noga — och vissa dagar bryr de sig inte alls om att visa tiden. En avslappnad och skön attityd!

Men något solur har jag inte — jag hade hoppats få ett när jag fyllde femtio. Förmodligen är jag för ung för att någonsin ha fått den sortens standardpresent — och det är ju trevligt att åtminstone ibland, vara för ung.

Jag har ett svagt minne av hur vi i skolan lärde oss hur man gör ett solur genom att slå ner en pinne i marken. Det lät så enkelt då, bara man visste var man hade söder, och man chansade på att pinnen lutade i 45°, så vips hade man fixat sitt privata ur. Nu lär jag mig att läran om solur, och hur man tillverkar dem, heter gnomonik — och det är långt ifrån så enkelt som jag trodde. Det finns utmärkta artiklar på nätet, för den hågade. De är så utmärkta att jag bara förstår hälften, och inser att jag antingen får leva utan, eller hoppas att 100-års dagen kanske kan inbringa ett slikt ur.

Sundials in Gardens, 1927

Ernest C Christie 

Fast när jag ser de här målningarna så inser jag att jag inte har den rätta sortens trädgård för ett solur.

 A sundial in a rose garden 

Alfred William Parsons

 Där är varken räta linjer eller ett rosarium. 

Past the ruined house she ran, and down the farther slope of the hill, through unexplored country where thick hedges and overgrown flower beds showed the traces of an abandoned formal garden. There was a sundial, so covered with vines that no one, even at high noon, could have read the hour on its mossy face, and a tumbledown arbor smothered in climbing yellow roses. More and more she realized what a beautiful place this must have been where Miss Miranda had once lived, but Dick’s unhappy progress gave her little time for observation.

                        ur The Pool of Stars, av Cornelia Meigs

Flowers and Sundial  

Robert Alexander Dakers (c.1866–1954)

Men ett litet hopp tänds när jag ser den här målningen, för en praktfull lupinodling har jag ju, där ett solur skulle göra sig bra.
Eller skulle jag kanske skaffa ett solfickur, jag ser att det var statusprylen på 1500-talet.

Memento Mori (A Nude Woman Holds a 

Sundial and Stands on a Skull with a Background 

Landscape) Matthaus Zaisinger - 1500-1502

Visserligen håller den här damen i ett sådant fickur, men jag är inte särskilt trakterad av henne. Nedanstående idyll, kan synas mesig och borgerlig, men är trots allt närmare mitt ideal.  Katt, solur och någon som kommer till mig med te och böcker där jag sitter och dåsar i min korgstol — vad kan jag mer begära?

The Sundial 1898

Thomas James Lloyd

Så banal anses han tydligen att allt jag hittar om konstnären är:
Thomas James Lloyd   1849-1910
Lloyd was a Brittish  watercolor  painter who was interested mostly in landscape, genre and marine subject matter. He lived in London, Walmer Beach and Yapton Sussex. Lloyd exhibited in the RA and elsewhere.