Måndagstankar

Jag handlar helst på morgonen, så jag försöker att vara på plats klockan nio när affärerna öppnar. Det brukar vara jag och en handfull gubbar – det roar mig att se hur män i alla kulturer har sina träffpunkter. ”Mina” gubbar, slår sig ned vid de höga borden som finns innanför konsums dörrar, där köper de kaffe i en automat och umgås.

I min barndom, på min sommarö, träffades gubbarna vid bryggan när båten kom – där fanns inget bryggkaffe, men väl lättklädda flickor att vila ögonen på.

Någonstans har jag en diabild på en bänk full av pittoreska schweiziska karlar, framför en vacker stenvägg.

I Polen fick jag ingen bild på farbröderna utanför ålderdomshemmet, inte heller på tanterna som satt runt knuten och handarbetade.

Alla dessa (och några till) ”gubbminnen” passerar revy när jag skyndar igenom affären.

Det slår mig också, liksom det alltid gör så här års, att det är sällsynt dåligt med grönsaker – och de som finns är dyra. Vi befinner oss i skarven mellan de träiga gamla grönsakerna och årets skörd. Man kunde ju tycka att vi som bor på landet, skulle ha god tillgång på rot- och grönsaker, men faktum är att det är till städerna man transporterar godsakerna.

Grönsaksfunderingarna byts ut mot tankar om hur man skaffar nya vänner. I gångarna stöter jag flera gånger ihop med ett par som förmodligen är något äldre än jag – de ser så himla trevliga ut, jag skulle gärna vilja lära känna dem. Men inte ens jag, som under årens lopp fått nya vänner på de mest oväntade ställen, kliver fram och föreslår att vi ska träffas på en mer vänskapsbefrämjande plats. Och jag undrar varför – man kan ju inte få mer än ett nej, och då är ju förlusten på deras sida!

Gäller kontakten någon av andra könet, så är det kanske lite känsligt – men med jämnåriga kvinnor eller medelålderspar är ju risken för missförstånd inte stor. Så kan man ju vända på resonenmanget, bryr vi oss om att ta’ kontakt med människor som inte direkt inbjuder till det. Borde vi inte alla göra som min kompis Teresa – som lämnade sitt trevliga sällskap som hon åt och hade trevligt tillsammans med, för att sätta sig bredvid en tjej som satt ensam med sin bricka i cafeterian. (Minns du det Maiken?) När jag lärde känna Teresa bättre, förstod jag att det är så hon alltid gör – ser hon någon som ser ensam ut sätter hon sig bredvid personen i fråga.