Jag
handlar helst på morgonen, så jag försöker att vara på plats klockan nio när
affärerna öppnar. Det brukar vara jag och en handfull gubbar – det roar mig att
se hur män i alla kulturer har sina träffpunkter. ”Mina” gubbar, slår sig ned
vid de höga borden som finns innanför konsums dörrar, där köper de kaffe i en
automat och umgås.
I
min barndom, på min sommarö, träffades gubbarna vid bryggan när båten kom – där
fanns inget bryggkaffe, men väl lättklädda flickor att vila ögonen på.
Någonstans
har jag en diabild på en bänk full av pittoreska schweiziska karlar, framför en
vacker stenvägg.
I
Polen fick jag ingen bild på farbröderna utanför ålderdomshemmet, inte heller
på tanterna som satt runt knuten och handarbetade.
Alla
dessa (och några till) ”gubbminnen” passerar revy när jag skyndar igenom
affären.
Det
slår mig också, liksom det alltid gör så här års, att det är sällsynt dåligt
med grönsaker – och de som finns är dyra. Vi befinner oss i skarven mellan de
träiga gamla grönsakerna och årets skörd. Man kunde ju tycka att vi som bor på
landet, skulle ha god tillgång på rot- och grönsaker, men faktum är att det är
till städerna man transporterar godsakerna.
Grönsaksfunderingarna
byts ut mot tankar om hur man skaffar nya vänner. I gångarna stöter jag flera
gånger ihop med ett par som förmodligen är något äldre än jag – de ser så himla
trevliga ut, jag skulle gärna vilja lära känna dem. Men inte ens jag, som under
årens lopp fått nya vänner på de mest oväntade ställen, kliver fram och föreslår att vi
ska träffas på en mer vänskapsbefrämjande plats. Och jag undrar varför – man
kan ju inte få mer än ett nej, och då är ju förlusten på deras sida!
Gäller
kontakten någon av andra könet, så är det kanske lite känsligt – men med
jämnåriga kvinnor eller medelålderspar är ju risken för missförstånd inte stor.
Så kan man ju vända på resonenmanget, bryr vi oss om att ta’ kontakt med
människor som inte direkt inbjuder till det. Borde vi inte alla göra som min
kompis Teresa – som lämnade sitt trevliga sällskap som hon åt och hade trevligt tillsammans med, för att sätta sig bredvid en tjej som satt ensam med
sin bricka i cafeterian. (Minns du det Maiken?) När jag lärde känna Teresa bättre, förstod jag att det
är så hon alltid gör – ser hon någon som ser ensam ut sätter hon sig bredvid
personen i fråga.
Trevligt. Såvida personen ifråga inte just vill vara ensam. Brukar göra små sociala projekt jag med. Dessvärre tittar folk på mig som om jag vore ett ufo när jag kommenterar något och försöker starta en konversation.
SvaraRaderaÅsa,
SvaraRaderaFör det mesta tycker jag nog att folk tycker det är trevligt att byta några ord bredvid potatisen. Bara en gång fick jag en undrande blick av en norsk dam. Hennes dotter tjatade för att de skulle köpa en vattenmelon, och mamman sa' att den var för stor, de skulle inte kunna äta allt. Jag var påflugen nog att föreslå vad man kunde ha den till mer än att äta rakt av - och fick som sagt en blick som visade hur ohyfsad jag var.
Men småpratet över kundvagnen leder sällan till fler möten.
Margaretha