Frågan jag ställer mig är om jag stått mig lika bra som fars skjorta. Helt säker är jag inte — frågan är om jag inte är betydligt mer sliten än bara på insidan av kragen. På en skjorta syns det ju inte om den är sliten på insidan, jag kan inte längre dölja mina nötta fläckar — och rätt urblekt är jag också.
Skjortan har ett litet hål på ryggen, jag kan nog lappa det med en bit av den bortsprättade kragen — själv har jag inga transplantat, men visst är jag hopsnörpt, där delar av mig avlägsnats.
Både skjortan och jag, kommer säkert att hänga med ett tag till — och jag tycker nog att det skulle vara pinsamt om jag såg likadan ut i dag, som för för trettio år sedan. Både när det gäller människor och ting, är väl tjusningen, att det syns att vi har en historia att berätta.
Kanske är det jämförbart med ”wabi sabi”. Ingenting är för evigt, ingenting är avslutat och ingenting är perfekt.
Vi är nog ungefär lika fransiga i kanten, skjortan och jag.
Wabi sabi rules! I trädgården, i garderoben, i heminredningen, i den allmänna framtoningen. Det är länge sedan jag insåg att jag aldrig blir någon fullfjädrad dam. Alltid är det något som är i otakt: skorna, frisyren (icke-frisyren), luvtröjan, naglarna... Wabi sabi it is!
SvaraRaderaKarin,
RaderaNog är det så - jag undrar varifrån vårt västerländska perfektionsideal har kommit ifrån.
När jag var nitton år, försökte jag mig på att vara dam - med mascara och höga klackar - men insåg snabbt att det var omöjligt, och gav upp.
Margaretha
som är i
otakt med
det mesta