Eva Wigström

 Hade det inte varit för "Project Gutenberg", hade jag förmodligen aldrig stiftat bekantskap med Eva Wigström (Ave). Åtminstone hade det dröjt ett bra tag till — till den dagen jag långleddes så till den milda grad att jag i ren desperation finkammade bokhyllorna efter något jag inte läst tidigare. För jag upptäckte nämligen nu på morgonen att vi har en bok av sagda dam. “Under Salomos insegel” heter boken — en 25-öres roman från 1913. (Cirka elva kronor i dagens penningvärde). 
Jag har nog sett boken, men titeln har inte lockat mig, och vem Eva Wigström var, hade jag inte en aning. Det tycks ha varit ett rekorderligt fruntimmer, väl värd att lära känna. Kanske är hon mer känd i södra Sverige, eftersom hon förutom skönlitteratur gav ut flera böcker om seder och sägner i Skåne. Hon ivrade även för flickors utbildning och medverkade vid grundandet av en folkhögskola för kvinnor vid Hälsan i Helsingborg. Hon engagerade sig i arbetet för bättre fångvård, sociala reformer och kvinnans likställighet med mannen.
Gutenberg har bara en av hennes böcker, “Utan anförare, Fem svenskors fjellvandring i Norge”, 1885. Jag småler när jag läser första stycket av inledningen. Redan då, för 127 år sedan, var uppenbarligen viljan att kalla sig författare, större än förmågan.
"I en tid, då skrifsjuka rasar värre än koleran i Spanien, svårare än pianomusik bland oss svenskar, och grymmare än den härjande europeiska kassaförsnillningen, är det för hvarje moralisk författare en pligt att gifva läsaren ett antagligt skäl för det han—förf. än vidare utsprider farsoten."

"Projekt Runeberg" har en av hennes böcker,  "Byhistorier och skämtsägner" förutom en länk till en artikel om henne i "Svenskt biografiskt handlexikon".

Hörs jag inte av på ett tag så beror det på att jag har fördjupat mig i "Under Salomos insegel".