Knutgubbar

Karin på Åland be-rättar att där sopar man ut julen i dag. I Sverige har vi våra Knutgubbar, en numer rätt sällsynt gubbe.
När jag flyttade till Värmland 1978 hade jag aldrig hört talas om Knutgubbar, men här frodades traditionen. Man klädde ut sig och gick runt i stugorna och tiggde godis — alla hade mask och var knäpptysta, eftersom det hörde till att inte visa vem man var. Inte bara barn gick runt, även vuxna — kanske i synnerhet halvvuxna pojkar, som inte alltid var helt nyktra stod plötsligt och svajade innanför ytterdörren. Det var en dag som det gällde att låsa dörren om man inte ville bli över-raskad av gubbarna.
Vänner till oss hade alltid öppet hus på Knut, det var en självklarhet att fira Knut här. Men nu läste jag nyligen i bladet att traditionen är på utdöende.

.

Så uppstod Tjugondedagen
Det är i Sverige, Finland och på sina håll i Norge som Knutsdagen räknas som julens sista dag.
Helgonet Knut Lavards dag var dock ursprungligen den sjunde januari som i andra länder markerar julhelgens upphörande. Från slutet av 1600-talet började man i svenska almanackor föra över namnet Knut till den trettonde januari. Orsaken till att man förlängde julen en vecka är omdiskuterad. Den kan ha sin bakgrund i att man ville att julhelgen även skulle omfatta den tid man trodde den hedniska midvinterbloten ägde rum.
Den äldsta skildringen av tjugondagsfirande möter hos Olof Rudbeck den äldre, som beskriver ett "gästabudskrig" då man symboliskt "körde ut" julgästerna. "Knuts-baler" är ett societetsnöje som fortlever i sydsvenska städer där det finns eller har funnits Knutsgillen. Knutstraditionerna är annars mest lokala och unga: i Norrland brukade ungdomarna banka med träklubbor i husknutarna, i Sydsverige gjorde de knutgubbar , i Värmland höll kvinnorna fest, på många håll "sopar" alltjämt utklädda ungdomar ut julen. Allra yngst är julgransplundringarna.

Källa: Nationalencyklopedin

Själv minns jag med glädje några av barndomens julgransplundringar. En kollega till mor bjöd in några barn att plundra granen på Knutdagen. Det var så länge se'n att det fortfarande fanns ett och annat hembi kvar i stugorna. Just den här flickan, för jag tror nog att hon var rätt ung, var en mästare på att leka med oss barn.

Den första julgransplundring jag minns, ägde rum i marmorhallarna. Min far arbetade då på Ostermans, och alla anställda med familjer var bjudna på kalas. Hur gammal, eller rättare sagt ung, jag var, vet jag inte — men jag var tillräckligt gammal för att minnas att jag lärde mig en ny sång: "Bullfest, bullfest, hela da'n", och tillräckligt liten för att hålla reda på min far genom att slå armarna om hans knän. Så mitt starkaste minne från festen är, hur gränslöst generad jag blev när jag slog armarna om knäna på fel pappa!