Möte med en trappa

 Den första trappan till dårskap är at troo sig wara wijsz: den andra är at beröma sig deraf.

      Urban Hjärne (c. 1715)

Råkade på ett litet hus — snarare bod — helt oväntat mitt ute i skogen. Den inte särskilt välkomnande trappan fick mig att tänka på Oscar Sjärnes rätt deppiga dikt.

ÄRONES TRAPPA

I ärones trappa där klives

och slites och drages och rives

i skörten på rocken på en som

har kravlat sig över en ann,

där skuffas och skrikes vid fallen,

där trampas och sparkas i skallen

med järnskodda klackar på den som

en lägre pinne fann.

Men vart de än nå i sin trappa,

så finns där till slut en glappa,

de feltrå, de ramla från pinnen

och rakt ned djupt i en grav.

I jorden multna benen, 

förgyllningen frätes från stenen,

namn och strålande minnen

slockna i nattligt hav.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli att fördjupa mig i ordet trappa, intressant läsning för den som är besatt av ord — titta in hos SAOB själv.

Utvikningarna är roligast, då hittar man ord som man aldrig hört, som trappla (=trippa) och trappdragare som genast framkallade en bild av någon som kom dragandes med en trappa. Men att släpa runt med en trappa tycks inte ha ett eget ord, nej, en trappdragare är en bakdantare, lismare eller lycksökare (vid furstehov o. d.) — och sådana finns det dessvärre nog gott om, även om de kanske inte håller till enbart vid furstehov. 

Sol ute, sol

i

Tisdagstrion

enligt Ugglanoboken 

 Herman Reijers staty föreställer Eva-Lisa Holtz, kvinnan som kallades för ”Sola i Kallsta” — en av flera kvinnor som kallats för Sola.

För den intresserade finns mycket att läsa på nätet om dessa kvinnor. Till exempel här 

Ett par böcker med ”Solen/sola” i titeln finns det också, redan 1903 kom romanen ”Solen i Karlstad” av Gunnar Forsman (pseudonym för Gunnar Örnulf).

”Sola i Karlstad: dåtid, nutid, sanning, myt” av Anna Svensson är av betydligt senare datum — en bok jag skulle vilja läsa.

Men eftersom jag inte läst någon av böckerna kan jag inte rekommendera dem, utan lämnar nu solen att lysa på er alla.

S

Mitt första val blir Rex Stout, därför att jag gillar de av hans böcker jag läst, och det var rätt länge sedan jag skrev om honom.

Jag läste senast ”The Rubberband”, men läs vad du råkar komma över av honom. Han har skrivit böcker utan Nero Wolf, men jag har inte läst någon av dem. 

Med tanke på att mat var en viktig del av Nero Wolfes (Stouts deckare) liv, så tycker jag att det är värt att nämna att Rex Stout även skrev en kokbok: ”The Nero Wolfe Cookbook”.

Intressant läsning om kokboken.

O

För O var O. Henry ett självklart val, men eftersom jag återkommit till honom rätt ofta föll valet på en bok av Harvey J. O'Higgins: ”The Case of the Forged Letter”. En författare som jag nämnt här tidigare, när jag rekommenderade ””The Man With the Blue Nose”. Han håller sig till det korta formatet, och i ingen av de böcker jag läst av honom blir spänningen olidlig — Duff, hans deckare, löser för det mesta problemen ”med tankens kraft vid ditt (dvs. hans) arbetsbord”.

 L

blir i mitt alfabet Kristina Lundgren, som skrivit en mycket intressant bok om Ada Nilsson, en bland de första (den tolfte) kvinnliga läkarna i Sverige. 

I boken ”Barrikaden valde mig”, får vi följa Ada Nilsson under hennes studietid, och senare yrkesliv — men vi får också en inblick i kvinnornas situation på den tiden. Eftersom Ada var aktiv inom kampen för kvinnors rättigheter, handlar det mycket om rösträttsarbetet, hur hon var med och bildade Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, och tidskriften Tidevarvet.

Snuggbär

låter inte särskilt attraktivt — ändå är det vad smultron kallas på sina håll.

Vad man än kallar dem så är de goda, och det är gott om dem i år.

Gott om dem är det också i litteraturen, både i dikter och sagor, liksom i essäer och romantiska romaner.

Smultron har ju ansetts vara ett gott motmedel mot gikt — jag tror det var  Linné som rekommenderade att man fyllde sina stövlar med smultron.

Personligen föredrar jag att avnjuta bären au naturel, men det finns en hel del gamla recept som får mig att undrar varför man lade ned så ohyggligt mycket arbete på att laga till de goda bären. Som att röra smultronen i fyra timmar, åt samma håll med en träslev. Då visste man åtminstone var man hade den pigan under de närmaste timmarna.

Fullt så krångligt är inte Kajsa Wargs smultronkaka — den låter OK, men jag kan inte lova att receptet fungerar. Men du kan ju prova;

Ett halft stop smultron kramas wäl sönder, 4 lod torrt fint hwetebröd lägges uti de sönderkramade bären och röres wäl; hertil tages sex ägg som wispas til des de tiockna; deruti lägges 8 lod rifvet såcker, och wispas til des det är smält, sedan röres bären satta tilsammans med äggen, dock så, att det blifwer wäl samlat: rifwna citron-skal kunna och läggas dertil, formen smörjes wäl och bakas sedan i ugnen. Af detta kan och bakas munkar uti munkpannan. Af hallon giöres på samma sätt.

Maud Lindsay var en lärare från Alabama, som också skrev böcker för barn.

I hennes ”A Story Garden for Little Children”, hittar jag en pedagogisk saga om hur hela familjen bidrar till att baka en ”strawberry shortcake” — och den här gången handlar det faktiskt om smultron vilket inte är så vanligt i engelskspråkiga böcker.

Once upon a time there was a strawberry shortcake, all juicy and sweet and pleasant to eat.

A little boy named Ben picked the berries for it. He went out to the field where the wild strawberries grew, all by himself; and when he came home he had a bucket full of the very ripest and reddest ones.

A little girl, Cousin Pen, who was visiting on the farm, capped the berries, and that was not nearly so easy to do as it sounds. It took Cousin Pen every bit of a half-hour to do it, and—do you believe it?—she did not eat a single berry. She saved every one of them for the strawberry shortcake.

Följ länken ovan om du vill läsa hela sagan (den är kort).

 

Litterära stränder

  Allt vatten rinner till strand och alla pengar till den rikes hand. 

Med illustrationer av Corinne Malvern

 Som när vi gör strandhugg en sommardag i semesteröns vikar:

här en mångtusenårig snäcka

och en spretig fossil,

där en enbuske utan barr

och vingbenet av en fågel,

här en bit gummi från badbollen

som gick sönder i går,

men där, ja faktiskt, en pärla,

en skönrundad missbildning –

så strövar vår tanke sökande

utefter själens stränder

bland ord och andra symboler –

vrakgods, lämningar, splitter, en eller annan pärla,

ting av skiftande värde, skenbart sammanhangslösa

– gamla, nya, skröpliga, kostbara, sjukligt sköna –

men alla uppspolade av samma hav,

evigt outrannsakligt.

   av Anna Greta Wide

 

 Reading on the Beach

Robert Graham Dryden Alexander

Det finns en hel del stränder i litteraturen — många av dem i det närmaste onjutbara, och snudd på pekoral, vilket hämmade mig i mitt val av lämpliga strandböcker.

”Ett hem för själen, Ellen Keys Strand” av Ingela Bendt, är en vacker bok om Ellen Key och hennes Strand. Vare sig man känner till Ellen Key eller inte, tror jag det är en bok som ger nya insikter.

Alpha of the plough, var den pseudonym som Alfred George Gardiner valde att skriva under.

Hans ”Pebbles on the shore” är en essäsamling — helt i klass både med Ralph Waldo Emerson och  William Hazlitt — där du hittar essäer om ”On Reading in Bed”, ”On Cats and Dogs”, ”On Umbrella Morals”, ”On Thoughts at Fifty” och ”On Catching the Train”. Elegant, lättsamt & humoristiskt!

Att jag väljer ”The Silent Shore: A Romance” av John Bloundelle-Burton, beror på att jag inte lyckats lista ut något om författaren, annat att han var en journalist som förmodligen var född 1850, och dog 1917. Om hans böcker vet jag inte heller något annat än att de förefaller att vara vad man välvilligt kallar underhållningslitteratur.

 

Hos Ugglanoboken kan du läsa mer om tisdagstrion

Fragaria vesca

  Bäret är en skenfrukt. De verkliga frukterna är små nötter, som i stort antal är utspridda på skenfruktens yta. Det kan bli över 1 000 på ett enda bär.

berättar Wikipedia 

Strawberry Girl 

Hans Olaf Heyerdahl

Wild Strawberries

 

The glad, glad days, and the pleasant ways-
Ho! for the fields and the wildwood!
The scents, the sights, and the dear delights-
Ho! for our care-free childhood!

Heavy the air with a fragrance rare,
Strawberries ripe in the meadow,
Luscious and red where the vines are spread
Thickly in sun and shadow.

The glad, glad days, and the pleasant ways,
Chorus of wild birds calling:
'Strawberry ripe! Ho! strawberry ripe!'
From dawn till the dew is falling. 

     Jean Blewett

Läst i år (tror jag)

Det här året har jag läst ovanligt få böcker — och ingen av dem har varit enastående, så när frågan om årets bästa bok dyker upp, blir jag ställd, och kommer inte på en endaste titel. Och när jag slutligen kommer att tänka på en bok som jag fann intressant, har jag ingen aning om när jag läste den — var det möjligtvis i våras, eller kan det ha varit förra året?

”The home-maker” av Dorothy Canfield Fisher

Eva avskyr att sköta hushållet, något hon tar ut det på familjen. Hon är en boren administratör som blir utmattad av att inte komma utanför hemmet.

Hennes man Lester, tycker lika illa om sitt kontorsarbete. Han är en drömmare som älskar att läsa, och som skulle vilja ha mer tid för barnen.

När den här boken kom ut för 100 år sedan var den oerhört radikal, och mottogs mycket väl.

Dorothy Canfield Fisher var aktiv inom en mängd sociala fält.

”Jinny the Carrier”

av Israel Zangville

”Such a novel must, I conceive, begin with “once upon a time” and end with “they all lived happy ever after,” so that my task was simply to fill in the lacuna between these two points, and ”supply the early-Victorian mottoes, while even the material was marked out for me by Dr. Johnson’s definition of a novel as “a story mainly about love.” 

skriver Israel Zangville i inledningen

Den luckan fyller han i med den äran! Men eftersom jag ännu inte läst ut boken, vet jag ännu inte vad jag tycker om handlingen — vad som fångade mig, redan från den första meningen, var språket och den lågmälda humorn.

Av någon för mig outgrundlig anledning, har jag under många år aktivt undvikit Israel Zangwills böcker, som jag fått för mig, skulle vara tråkiga. Tänk så fel man kan ha.

Boken utspelar sig på den Engelska landsbygden, där Jinny är brevbärare — ett ovanligt yrke för en kvinna för drygt hundra år sedan, ja, somliga anser det till och med stötande. Men Jinny kan tala för sig — och det gör hon.

 

Parnassus on Wheels

När en väninna bad om lästips, kom jag att tänka på Christopher Morley — alla hans böcker är väl värda att läsa både en och två gånger. Så det gjorde jag — läste om några av dem alltså. Jag har svårt att välja bara en av hans böcker men för läslöss (och dit räknas nog vi alla här) tycker jag att ”Parnassus on Wheels” är en högst lämplig diet.

I mycket korta drag handlar boken om Helen som tröttnar på att sköta hushållet åt sin bror Andrew. Hon köper en bokhandel på hjul, inklusive hästen, Pegasus, som drar ekipaget, så ger hon sig ut på vägarna. Men först skriver hon ett brev till sin bror Andrew:

DEAR ANDREW,

Don't be thinking I'm crazy. I've gone off for an adventure. It just came over me that you've had all the adventures while I've been at home baking bread. Mrs. McNally will look after your meals and one of her girls can come over to do the housework. So don't worry. I'm going off for a little while—a month, maybe—to see some of this happiness and hayseed of yours. It's what the magazines call the revolt of womanhood. Warm underwear in the cedar chest in the spare room when you need it. With love, HELEN.

ROGER MIFFLIN'S
TRAVELLING PARNASSUS
Worthy friends, my wain doth hold
Many a book, both new and old;
Books, the truest friends of man,
Fill this rolling caravan.
Books to satisfy all uses,
Golden lyrics of the Muses,
Books on cookery and farming,
Novels passionate and charming,
Every kind for every need
So that he who buys may read.
What librarian can surpass us?
MIFFLIN'S TRAVELLING PARNASSUS
By R. Mifflin, Prop'r.
Star Job Print, Celeryville, Va.