Snuggbär

låter inte särskilt attraktivt — ändå är det vad smultron kallas på sina håll.

Vad man än kallar dem så är de goda, och det är gott om dem i år.

Gott om dem är det också i litteraturen, både i dikter och sagor, liksom i essäer och romantiska romaner.

Smultron har ju ansetts vara ett gott motmedel mot gikt — jag tror det var  Linné som rekommenderade att man fyllde sina stövlar med smultron.

Personligen föredrar jag att avnjuta bären au naturel, men det finns en hel del gamla recept som får mig att undrar varför man lade ned så ohyggligt mycket arbete på att laga till de goda bären. Som att röra smultronen i fyra timmar, åt samma håll med en träslev. Då visste man åtminstone var man hade den pigan under de närmaste timmarna.

Fullt så krångligt är inte Kajsa Wargs smultronkaka — den låter OK, men jag kan inte lova att receptet fungerar. Men du kan ju prova;

Ett halft stop smultron kramas wäl sönder, 4 lod torrt fint hwetebröd lägges uti de sönderkramade bären och röres wäl; hertil tages sex ägg som wispas til des de tiockna; deruti lägges 8 lod rifvet såcker, och wispas til des det är smält, sedan röres bären satta tilsammans med äggen, dock så, att det blifwer wäl samlat: rifwna citron-skal kunna och läggas dertil, formen smörjes wäl och bakas sedan i ugnen. Af detta kan och bakas munkar uti munkpannan. Af hallon giöres på samma sätt.

Maud Lindsay var en lärare från Alabama, som också skrev böcker för barn.

I hennes ”A Story Garden for Little Children”, hittar jag en pedagogisk saga om hur hela familjen bidrar till att baka en ”strawberry shortcake” — och den här gången handlar det faktiskt om smultron vilket inte är så vanligt i engelskspråkiga böcker.

Once upon a time there was a strawberry shortcake, all juicy and sweet and pleasant to eat.

A little boy named Ben picked the berries for it. He went out to the field where the wild strawberries grew, all by himself; and when he came home he had a bucket full of the very ripest and reddest ones.

A little girl, Cousin Pen, who was visiting on the farm, capped the berries, and that was not nearly so easy to do as it sounds. It took Cousin Pen every bit of a half-hour to do it, and—do you believe it?—she did not eat a single berry. She saved every one of them for the strawberry shortcake.

Följ länken ovan om du vill läsa hela sagan (den är kort).