Night Mail
This is the night mail crossing the Border,
Bringing the cheque and the postal order,
Letters for the rich, letters for the poor,
The shop at the corner, the girl next door.
Från ”Night Mail” av E. H. Auden, 1936
Ja, jag vet att jag har skrivit om min fascination för brevställare tidigare — och kommer förmodligen att göra det igen. Inte bara språket visar hur mycket som hänt sedan böckerna skrevs, ämnena som ta’s upp roar mig.
Ingenting tycks för smått — eller för stort och allvarligt för att skriva om i ”J. Granholms Nyaste Svenska Brefställare” från 1890
Om papperet. Det riktiga valet af skrifmaterialier är väl för bref ingenting egentligen väsentligt men dock ganska nödvändigt. Att skrifva på groft papper är tillåtet endast personer af mycket låg bildningsgrad. När man väljer papper, måste man taga hänsyn till brefemottagarens person, ålder och kön. Till närmare bekanta och vänner kan man använda postpapper vikt i oktav, till högre uppsatta personer bör man använda postpapper i qvart-format. Till kongi. personer och embetsverk skrifver man på hvitt skrifpapper i hela ark. Det anses för ohöfligt att skrifva ett bref på ett enda blad; icke ens en biljett får skrifvas på det viset. Bladet måste alltid vara dubbelt, äfven om man blott skrifver ett par rader derpå.
Schreibende
Hugo Scheiber
Dyraste Fröken!
På samma gång jag vördsammast anhåller om öfverseende, för att jag sänder eder dessa rader, förenar jag dermed den enträgna begäran, att ni godhetsfullt ville skänka dem hela eder uppmärksamhet.
Tillåt, att jag på detta kanske ovanliga, men för mig enda till buds stående sätt uttalar, hvilka känslor af innerligaste böjelse och kärlek, ni tändt i mitt hjerta; tillåt mig att för eder öppet tillkännagifva, huru outsägligt lycklig ni skulle göra mig, om det tillätes mig att oftare träffa eder och njuta af edert umgänge. Vredgas derför icke, om jag beder, om jag besvär eder att framdeles oftare än hittills få stå i förbindelse med eder, om ock icke alltid personligen, så åtminstone skriftligen.
Var förvissad, att uppfyllandet af denna min bön skulle fylla hela mitt lif med lycka och glädje, och derför, dyraste M., gläd och lyckliggör med ett bifallande svar den, som vågar kalla sig er innerligt tillgifne
N. N
Värdaste Herr N.
Huru skulle jag kunna dröja att svara eder, och huru skulle jag kunna afslå, hvad ni så innerligt ber mig om och som, om jag skall vara uppriktig, äfven bereder mig sjelf den högsta glädje? På mig har ni alltifrån den stund , då vi första gången sågo och lärde känna hvarandra, gjort ett djupt, intryck, och derför skall äfven jag anse det för en ej ringa lycka, att oftare få tillfälle att se och tala med eder, äfven om detta stundom måste ske i andanom och på skriftlig väg.
Men så mycket jag än önskar, att ni tid efter annan måtte göra besök hos mig eller imellanåt glädja mig med ett bref, så kan jag dock tillåta er detta blott under det vilkor, att ni ställer samma begäran till min pappa och mamma. Jag skulle handla otacksamt mot mina föräldrar, som alltifrån min barndom visat mig den mest uppoffrande kärlek, om jag ville hafva en hemlighet för dem, helst i en sak, som så nära berör deras och min lefnadslycka. Framför således rätt snart ert ärende till mina föräldrar, och en lycklig utgång skall förvisso kröna edra bemödanden.
Med spänd förväntan motseende edert svar häröfver, förblifver jag med vänskap eder
N. N.
6. Afböjande svar på N:o 4.
Bäste Herr N.!
Med all den aktning, jag hyser för er karaktär, är det mig ändock omöjligt att lemna er det bifallande svar, hvarom ni anhåller. Det är mina föräldrars allvarliga önskan, att jag ännu ej träder i något närmare förhållande till någon man, och med min ungdom länder det säkerligen äfven till mitt eget bästa att samvetsgrant efterkomma denna deras önskan. Så smickrande derför er begäran än är för mig, sä måste jag dock beklaga, att jag omöjligen kan lyssna till densamma, men förblifver imellertid
med all högaktning
eder ödmjuka tjenarinna
N. N.
Deckarförfattare tycks vara förtjusta i brev, av alla de slag, och det har satt spår i titlarna.
En av dem är Ray Cummings novell ”The Scarlet Letter” — inte att förväxla med Nathaniel Hawthornes roman med samma namn, där det inte rör sig om ett brev, utan en bokstav, något som för övrigt nämns i novellen.
















