Läsvärda böcker

 

An Interesting Book

Seymour Joseph Guy

I dag ska vi berätta vilka tre böcker, vi läst under våren, som varit bäst.

Inte helt enkelt — jag har nog läst en hel del intressanta böcker under våren, men från intressant till bäst är steget långt.

Jag sträcker mig så långt att det här är tre av de böcker som gett mig mest behållning.

Hos Ugglan & boken finns länkar till bloggar där du kan läsa vad andra har läst i vår.

Börjar med en bok från 1881 av Lovisa Adelaïde Ehrnrooth, en fascinerande 

kvinnosakskvinna som inte skräder orden när det kommer till kvinnornas ställning.

Jag känner hennes vrede när hon går lös på den ena företeelsen efter den andra — inga förtäckta ordalag där inte!

Nu ska jag inte citera halva boken, vilket är frestande, det blir bara ett om kvinnors situation när de ”råkar i olycka”:

”Mellan den adertonåriga Amy och det firade hufvudstadslejonet upp stod ett förhållande som — är så vanligt; från hennes sida oskuldens blinda illusioner och ett varmt hjertas hängifna kärlek; från den 28 årige mannens sida. — hänsynslös sjelfviskhet. En fader- och moderlös flicka utan ett väsen att förtro sig åt, var en frestande eröfring och hvarföre skulle en ung man ej söka nöjet der det erbjöds honom? Samvetsskrupler fruktade han icke . . . . ty han hade inga sådana då det gällde att till fredsställa sina lustar; — opinionen fruktade han mycket, men den ser gerna genom fingrarne med mannens små »ungdomsdårskaper«  hvilka ju ej fördunkla hans heder. Ansvar, straff för följderna af ungdomsdårskapen? . . . kommer aldrig i fråga. När har lagen med fullt allvar ställt sig på den svagares sida gentemot kränkarn af hennes ära? Så oförnuftiga lagar skola heltvisst aldrig stiftas sålänge blott mankönet ensamt sitter i styret. Att utan påtryckning af den fördelade parten endast af kärlek till rättvisan åhvälfva sig sjelf straff och ansvarighet när man kan undvika det är en opartiskhet som ligger utom området för mensklig dygd, detta lär historien om alla prerogativers innehafvare. Man tycks mena att sedlighetens intressen tillgodoses genom att säga till mannens offer: — »olyckliga, må Gud förlåta dig, hederligt folk gör det aldrig! Engång fallen, om ock genom list eller våld, skall ingenting mera rentvå dig i verldens ögon och åter öppna dess dörrar för

dig . . . . . . . . . . .   såvida ej en man — din förförare kanhända — ädelmodigt kastar öfver din vanära slöjan af sitt namn.”

En bok väl värd att läsa — mycket, väldigt mycket har blivit bättre sedan boken skrevs, ändå känner jag igen tongångarna. Mest av allt beundrar jag författaren som vågade stå upp för det hon visste var rätt, i en tid då hon säkerligen fick mothugg från många håll. Visst är sättet att uttrycka sig ett annat än i dag, men den är lättläst och jag fnissar glatt åt de många giftiga kommentarerna som hon strör omkring sig.

Och vilka underbara gamla ord och uttryck jag lär mig — tyvärr är merparten av dem inte längre gångbara.

  ur ” Hvardagslifvets skuggor och dagrar” (1881)

Jag fick anledning att plocka fram mina böcker av Edith Unnerstad, och kunde inte motstå frestelsen att läsa om ”Pysen” och ”Lilla O”. Böcker som jag läste många gånger som barn. 

Samhället har förändrats på de 70 år som gått sedan böckerna skrevs, och jag har inga ambitioner att jämföra nu med då. Jag kan bara konstatera att det här, som i så många andra böcker, finns ord och uttryck som inte längre är comme il faut.

Det är böcker som lämpar sig för högläsning — det vet jag av erfarenhet, men det var nog för bortåt 25 år sedan och de barnen hade inga problem med att förstå enstaka ord som nu kanske ses som ålderdomliga.

Personligen tycker jag böckerna är charmiga och att barnporträtten får mig att minnas femåringar som jag känt.

Hur boken ”Talisman, Förvandlingar” hamnat i min ägo, har jag ingen aning om — men jag är glad över att den gjort det. Yōko Tawada föddes i Japan 1960, men flyttade till Tyskland 1982.

Numera skriver hon både på japanska och tyska, och hennes texter speglar hennes fascination för skillnaderna i både språk och kultur. 

” När jag till exempel såg reservoarpennan, der ”Füller”, försökte jag verkligen uppleva den som ett manligt väsen, inte i huvudet men känslomässigt. Jag tog den i handen, stirrade på den, länge, medan jag tyst för mig själv upprepade: manlig, manlig, manlig. Trollformeln försåg mig sakta med en ny blick. Det lilla riket på skrivbordet blev undan för undan specialiserat: blyertspennan, bläckpennan, reservoarpennan — de manliga gestalterna låg där på ett manligt sätt och reste sig manligt när jag tog dem i min hand.

  ur ” Talisman, Förvandlingar”