Lördag med Gutenberg

Bleib gut gelaunt, auch wenn es regnet,

Dann bleibt dein Wanderschaft gesegnet!

I dag var det en enda bok som oväntat satte igång en känslomässig kedjereaktion. En tysk bok utan illustrationer — men med ett läckert omslag:  "Erzgebirgisches Wanderbuch, 148 Ausflüge und Wanderungen in die Umgebung von Chemnitz", und das Erzgebirge (1919/29) av Max Wenzel.
Det är en bok som med tysk noggrannhet beskriver olika vandringsleder, eller kanske är det snarare ett häfte som man kunde köpa på turisbyråer. Jag "bläddrar" i den, känner igen några få ortsnamn, men det tar mig en stund att lista ut att trakten som den beskriver, Erzgebirge, är belägen i Sachsen, ett område som jag bara farit igenom — och det bara en gång eftersom det var Östtyskland på den tiden vår familj semestrade på kontinenten. Nu väcker häftet min slumrande vandrarlust till liv. I synnerhet alla annonser som gör reklam för hotell och värdshus sätter sprätt på fantasin — för att inte tala om alla minnen de väcker! 

Nog låter ett soligt värdshus både lovande och trevligt! Eftersom det är ett tämligen vanligt namn, även nu för tiden, är det omöjligt att säga om något av dem jag nu hittar på nätet, är desamma som finns i det här häftet.

Jag får sådan lust att fara dit för att ta reda på det — det här stället har ju funnits i 330 år, och måste ha legat där vid torget också för hundra år sedan. Fast det kan ju inte vara det värdshus som sägs ligga i skogsbrynet.

Jag väljer bokens vandring 8, Zeisigwald-Wanderungen, den tar bara 1 timme och 10 minuter, och har den fördelen att jag kan hitta Zeisigwald på nätets karta.

Der Chemnitzer Stadtwald, gewöhnlich Zeisigwald genannt, liegt im Nordosten der Stadt und ist nicht nur bedeutend größer als der Küchwald, sondern übertrifft diesen auch an landschaftlicher und forstlicher Schönheit. Die Wege sind gut und sauber, im Süden herrscht das Laubholz vor, im Norden das Nadelholz, während in der Mitte der Baumbestand gemischt ist. Zahlreiche Halden aus Porphyrschutt bezeugen, daß von altersher der Porphyr hier abgebaut wurde. Von den 28 Steinbrüchen sind noch einige im Betrieb. Die Halden und verlassenen Steinbrüche wurden bepflanzt, man vermied dadurch den trostlosen Anblick brachliegender Strecken und erhöhte die Abwechselung und Anmut des Landschaftsbildes. Ein besonderer Anziehungspunkt ist der Beutenberg, den der Chemnitzer Erzgebirgsverein mit einem Aussichtsturm bekrönte. Als Erholungsstätten werden die Waldschenke und die Heideschenke gern aufgesucht. Viele Spaziergänge lassen sich natürlich an der Hand des beigegebenen Kärtchens ausführen. Im folgenden sind nur einige Wanderungen zu den Glanzpunkten des Zeisigwaldes aufgeführt.

Nog låter det lovande — både att det ska vara vackert och att vägen är bra, men inte minst det faktum att jag kan hitta utgångspunkten på kartan! Och har man väl lyckats ta sig till samlingsplatsen så är det bara att följa de detaljerade anvisningarna:

Wanderzeit: 1 Std. 10 Min.

Ausgangspunkt: Straßenbahnhaltepunkt Forststraße (Linie Theaterplatz–Hilbersdorf H).

Die Forststraße rechts gehen. Nach wenigen Minuten gelangt man in den Zeisigwald. Wir betreten zunächst den nach dem Förster Menges benannten Mengeshain. Die Forststraße weiter bis zum Forsthaus, in dessen Nähe sich Schrebergärten befinden. Wir bleiben auf der Forststraße, der Telefonleitung nach. Vor uns taucht der Beutenbergturm auf. Wir gehen am Spielplatz vorbei (Unterkunftshalle und städtisches Luftbad). Der Brunnen am Eingang des Platzes gibt Wasser vom Goldborn. Nicht von der Forststraße abgehen bis zum Goldbornweg, gleich hinter dem Luftbad. Hübsches Laubholz. Bei den Wegkreuzungen immer geradeaus zum Goldborn

Künstliche Grotte, bei der eine ziemlich starke Quelle entspringt, die durch eine Türe verdeckt ist. Gutes Trinkwasser, an manchen Tagen stark kohlensäurehaltig. Pumpe neben der Grotte.

Hinter der Grotte geht ein Weg ab, der auf den Alten Steinweg und auf diesem nach rechts zur Waldschenke führt.

 Det verkar omöjligt att gå vilse, men så var Max (författaren) också lärare. Skriver jag bara in hans namn hittar jag honom inte, men lägger jag till verfasser får jag napp. 

Väl medveten om att alla inte är lika knäppa som jag (och Britt-Marie, det var hon som kallade oss knäppa, jag tycker att vi är helt normala), så ska jag strax ge mig. Men först några "Wanderregeln":

Früh zu Bett und früh heraus! Das Wandern in frischer Morgenkühle ist das schönste. Man lege 4 bis 5 Stunden Wegs am Vormittag zurück und raste während der Mittagszeit. Die Hauptmahlzeit nimmt man am besten am Abend erst ein. Bei den gegenwärtigen Verpflegungsverhältnissen nehme man genügend Proviant im Rucksack mit; nicht immer ist es Übelwollen der Gebirgswirte, wenn sie Nahrungsmittel an durchreisende Wanderer nicht verabreichen. Von hohem Reiz ist eine Rast im Freien. Man steige bergan langsam und gleichmäßig. Die Bergführer der Alpenländer haben recht mit ihrer ständigen Mahnung an Übereifrige: »Zeit lassen!« Am Rastort angekommen, lasse man sich nicht sofort erschöpft nieder. Noch etwas Bewegung bewahrt vor dem unangenehmen Steifwerden der Füße. Möglichst getragenes, »eingetretenes« Schuhwerk anziehen! Man kümmere sich vor Beginn der Wanderung um die Fahrpläne der Eisenbahnen!

Att sitta i en skuggig trädgård och lyssna till Franz Schubert måste  vara rogivande — även om jag tvivlar på att det är den kände Franz som äger det här stället.

Frågan är om jag vill ha både elektriskt ljus och centralvärme på den här sortens resa.

Lördag med Gutenberg

Jo, jag vet att det är fler kvinnor än män som besöker min blogg, men jag kan ändå inte låta bli att rekommendera denna pärla från 1845:

DEN ÄKTA

GENTLEMANNEN,

 GRUNDSATSER OCH REGLOR

för god Ton och sannt Lefnadsvett i Umgängeslifvets särskilda Förhållanden.

En Handledning för unga Män, till att göra sig omtyckta i Sällskapslifvet och af det täcka könet,

AF
Professor J. G. Wenzel.

ÖFVERSÄTTNING
efter TIONDE förbättrade Upplagan.

GÖTHEBORG, 1845.
D. F. Bonniers förlag.

GÖTHEBORG, 1845.
C. M. Ekbohrns officin.

Jag har ingen aning om vem Professor J. G. Wenzel var, eller vad han hade för nationalitet — kanske tysk — och som vanligt i gamla böcker, har man inte brytt sig om att tala om vem som översatt den.
Bara att läsa vad de olika kapitlen handlar om, gör mig lätt matt - men också nyfiken:

FÖRRA AFDELNINGEN.
Yttre egenskaper, som pryda menniskor i hvarje förhållande af sällskapslifvet.
I.
Kroppens skönhet.
II.
Blickens och minens kultur.
III.
Kultur af Kroppens Ställning och Rörelser.
IV.
Stadga.
V.
Belefvenhet och Artighet.
VI.
Det bildade Språket och den bildade Tonen.
VII.
Sång Och Dans.
VIII.
Bugningar.
IX.
Klädseln.
X.
Möblering.

SEDNARE AFDELNINGEN.
Yttre egenskaper, som pryda menniskan i särskilda förhållanden af sällskapslifvet.
XI.
Förhållningsreglor vid frukosten.
XII.
Uppförande vid bordet.
XIII.
Förhållandet i sällskaper.
XIV.
Reglor för ett hyfsadt umgänge vid afläggandet af visiter.
XV.
Reglor för ett finare lefnadsvett i umgänget med de Förnäme och Store.
XVI.
Höflighetsreglor för umgänget med det vackra könet.
XVII.
Umgängesspråkets värde och dess hufvudfordringar.
XVIII.
Några särskildta Reglor för ett godt lefnadsvett bland båda könen, i afseende på åtskilliga mindre förhållanden i sällskaper.

Av förordet att döma så är boken oumbärlig — för vem vill väl inte bli omtyckt och älskad? Och kanske några av råden är gångbara även för kvinnor.
Denna boks stora företräde består deruti, att hon icke synes skrifven i studerkammaren, utan i sjelfva umgängeslifvet. Hon är frukten af förståndets och hjertats ovilkorliga utgjutelse hos en man, som, noga bekant med alla stånds förhållanden och förtrolig med den högre sällskapslefnadens fina ton, skrifvit denna anvisning endast och allenast med den önskan att göra unge män vid inträdet i verlden bekanta med allt det, hvarigenom de kunna undgå att stöta sig mot brukets fordringar, samt att fastmer göra sig omtyckta och älskade. Detta lilla arbetes inre värde är så erkändt och vitsordadt, att det på originalspråket redan utgått i nio betydliga upplagor, och sålunda kunna vi hoppas, att öfversättningen af den tionde, som nu lemnas i Svenska allmänhetens händer, icke torde blifva mindre välkommen eller stifta mindre gagn.

Kanske är det inte heller sant att vi är mer utseendefixerade i dag än tidigare. Läs bara hur första kapitlet börjar:

Vi hafva otroligt många svårigheter att öfvervinna, om vi utan kroppslig skönhet önska att blifva väl upptagne bland menniskor. Också lyckas detta blott sällan. Man är i allmänhet blind mot våra företräden, om vi måste uppträda med ett fult ansigte, en vanskaplig växt eller alltför oregelbundna drag. Det intryck, som härvid göres på andra, är vidrigt, det förnärmar ögat och känslan. Man vill gerna blifva denna obehagliga känsla qvitt, man undviker oss, der sådant utan uppseende låter sig göra.

Kroppslig skönhet deremot tillskyndar en välgörande anblick, intager andra till vår fördel och gör, att man med fägnad qvardröjer vid vår sida.

Men är nu skönheten något, hvaröfver vi kunne befalla? Står det i vår makt att göra denna ovärderliga gåfva oberoende af oss sjelfva?

Utan tvifvel: om fråga nemlig är om den skönhet, som härrör af en fullkomligt frisk kropp, om rena safter, om regelbundna liniamenter, hvilka liksom äro uttrycket af en stadgad själ och vittnen till frånvaron af oädla lidelser, våldsamma affekter, och öfverhufvud röja själens välde öfver kroppen; naturen må i öfrigt ha varit än så nyckfull eller karg vid denna kropps daning. Likasom vi derföre kunna undergräfva vår hälsa, orena safterna, förvrida anletsdragen genom utsväfning och stormande lidelser; så står det äfven i vår makt, att af allt detta göra motsatsen, förädla vårt fysiska väsende, bibehålla och förhöja, men jemväl förringa och förstöra, vår naturliga fägring.