Mormors nothylla

 Jag hade redan börjat damma nothyllan, och fastnat för en del salongsmusik, när Karins inlägg fick mig att börja titta på notblad med populärmusik. Notblad, vars illustrationer alltid fascinerat mig därför att de alla är så tidstypiska.
Jag grabbade tag i de 30 översta arken, tog ut dem på trappen, där jag skakade dammet av dem. Ser att de utgör ett sannskyldigt potpurri. Förutom dagsländor finns där Rangström, Alfvén, Populär piano-skola med klaviatur-tabell för snabba inlärande. Ny lättfattlig undervisningsmetod för barn författad af Heinrich von Blocklet”, Wermländingarne, Zd. Fibichs Poem och Reverie av W. Prisowski — ja de senare får kanske räknas till dagsländorna de också, även om de fortfarande spelas. Jag önskar verkligen att min förmåga att spela piano sträckte sig bortom pekfingervalsen — jag kan förstås alltid skylla på att pianot är ostämt.
Överst ligger “I Love A Little Cottage”, min mormor har daterat de flesta av sina noter (tack Ruth!), så jag vet att hon köpte det den 25 februari 1924. Då kostade det 40 cent — 1 dollar 1924 motsvarar 13.61 dollar i dagens penningvärde.

Innan datorerna gjorde sitt intåg i var mans hem, hade jag fått nöja mig med att läsa innantill på notbladet, och varken textförfattarens eller kompositörens namn hade sagt mig något — och eftersom mitt pianospel är mer än uselt, hade jag inte fått veta hur sången lät. I dag har jag efter en del sökande fått en aning kött på benen. Sången finns inte på You Tube (som för övrigt fyller år i dag), men väl på något som heter National Jukebox.
Jag har lärt mig att kompositören, Geoffrey O'Hara (1882-1967) var en välkänd och respekterad kompositör med mer än femhundra populära sånger och psalmer på sitt samvete.
Även om textförfattaren Roscoe Gilmore Stott, tycks det bara ha funnits gott att säga, förutom att han skrev, både böcker och för många välkända magasin, undervisade han i engelska och var en omtyckt talare. Hans första bok, en diktsamling från 1914 finns i nytryck — även i Sverige. "The Man Sings" heter den.