läser och förundras.
mina stilleben bara uppstår
— utan min förskyllan
Stolta bloggerskor visar foton av stilleben, från ett otal vinklar — de går i detalj in på, på vilken loppis de fyndade den virkade löparen och hur det gick till när de räddade kopparna som svärmor var i färd med att slänga.
Förundras, förfasas och är en gnutta avundsjuk.
När i all världen promenerar, läser, umgås, skriver brev & mejl, lyssnar på radio och bara är, dessa bloggerskor (förutom allt som hör hus och hem till)? En av dessa kvinnor beskriver sig själv som glad och utåtriktad, med humor och "a big believer in taking my job as a home manager seriously." Nu misstror jag av princip alla som beskriver sig som trevliga och humoristiska, och misstänker starkt att hon skulle ha kallats sig själv för ödmjuk, om hon bara kommit att tänka på det.
som synes, inget att blogga om
Jag hängde upp en gullranka i en ampel i går — den ser enbart korsfäst ut — men även om jag lyckats att få den att se ut som något på Chelsea Flower Show, så kan jag inte låta bli att undra vem 17 vill se ännu en halvtaskig bild av ett blomsterstilleben (plus mina otvättade fönster som bakgrund)?
OK, jag saknar nog pyssel- och huslighets genen, men jag vill naturligtvis dra mitt strå till stacken, här i en värld där man ska komma med revolutionerande tips.
För en tid sedan besökte jag min bank, och där på ett bord låg en hög med böcker som skänktes bort — två olika titlar. Som många av er redan vet, kan jag inte motstå en bok — att jag inte längre kan pressa in en bok ens med hjälp av ett skohorn, är av underordnad betydelse. Väl hemma insåg jag varför åtminstone den ena boken skänktes bort, sämre bok går inte att finna. Den är så dålig att jag som inte kan slänga böcker, var helt inställd på att låta denna bok bli den första jag bar till soptunnan. Innan jag hann så långt, stod jag med en binge osorterade pryttlar i handen, sparade klipp, anteckningar, vävnotor, tygprover, adresser och annat smått och gott — heureka (eller höbräcka, som ett barn lär ha skrivit i en uppsats), en 402 sidor tjock kladdbok.
Som synes lämpar den sig inte för anteckningar och noggranna teckningar, men väl att klistra in alla dessa vad-i-all-världen-ska-jag-göra-av-den-här-lappen.
Men det går utmärkt att fösa ihop sina orediga idéer i den, i hopp om att de ska reda ut sig på egen hand.
Minns ni barndomens skrivböcker som man samlade bokmärken i?
