För det finns väl ingen annan än hon, som bor i ett upp och nervänt hus?
Bilden och den mycket knappa texten har jag snott från DN.
Det allra märkvärdigaste med fru Mittiprick är hennes hus, som är byggt upp och ner. Det är ett litet brunt hus, och där det ligger i sin lummiga lilla trädgård ser det ut som en liten brun hundvalp som ligger på rygg med tassarna i vädret. Fru Mittiprick säger att när hon var liten brukade hon ligga i sin säng och stirra upp i taket och undra hur det skulle vara om huset stod upp och mer. Och när hon sedan blev stor och lät bygga ett eget hus byggde hon det upp och ner, bara för att få se hur det vat. Badrummet, köket och trappan är rättvända - det är bekvämare på det sättet. Det är lätt att förstå att man inte kan laga mat på en upp och nervänd spis eller diska i en upp och nervänd diskho eller gå uppför en upp och nervänd trappa.
I hennes vardagsrum finns det en stor ljuskrona, men i stället för att hänga i taket står den på golvet. Naturligtvis är den egentligen i taket, men taket är ju golv, och därför är den på golvet, och barnen brukar knäppa på ljuset och slå sig ner runt omkring den och leka att den är en lägereld. Fru Mittiprick säger att hennes ljuskrona är den enda i hela stan som verkligen är till någon nytta. I alla hennes sovrum finns det rutschbanor, för om du tittar i taket i ett vindsrum, kan du själv se att ett snedtak blir en fin rutschbana om man vänder det upp och ner. Vägglamporna sitter alldeles nere vid golvet, så att småbarnen lätt kan komma åt dem. De första fem eller tio åren efter det att huset var nytt klättrade fru Mittiprick in och ut ur rummen över de höga dörröverstyckena, men nu har hon små trappor som det går väldigt fint att ha hopptävlingar ifrån. Hon ger barnen krita, så att de k an märka ut på mattan hur långt de hoppar.
Ur första kapitlet av "Tant Mittiprick av Betty MacDonald, i översättning av Aida Törnell. Jag har sett att biblioteket har en senare översättning av hennes böcker, men jag vet inte vem som gjort den.
Jag vet inte hur många gånger jag läste om mina två böcker om fru Mittiprick, men det var många — och det syns på dem. Mina exemplar har inga illustrationer, förutom att det finns en hund på sista sidan av andra delen. Jag skulle tro att jag var sju, kanske åtta år när jag läste böckerna första gången, och när jag kom till hunden på sista sidan slog det mig att detta var de första böcker jag läst, som saknade bilder.
Böckerna om "Mrs. Piggle-Wiggle" finns hos Bokus — vill du läsa dem på svenska får du pallra dig iväg till biblioteket, om du inte kan hitta dem antikvariskt.
