I går kväll letade jag reda på några av mina foton av jordhus*. Det blev rena tidsresan, för jag hittade en bunt med foton som vänner skickat mig. Där fanns bilder från en konferens i Texas, som min rums-kompis skickat till mig. Konferensen hölls på ett universitet, och varken förr eller senare har jag delat rum med så många och så stora kackerlackor. (Det var inte en kackerlacka som skickade bilden, utan den enda människan som jag delade rum med). Något jag är säker på att jag berättat om tidigare, fast blogger envist nekar till det. Enligt Wikipedia blir den amerikanska kackerlackan cirka tre centimeter lång — men våra rumskompisar var större, gissningsvis omkring fem centimeter. Jag försökte tänka på något roligt innan jag somnade, i hopp om att hinna somna innan fantasierna om att dela säng med kackerlackor fick mig klarvaken.
Några av de mer kackerlacksvana deltagarna rådde oss till att packa upp våra resväskor utomhus, när vi kom hem — och på så vis slippa få in eventuella kritter i huset.
Med tanke på vad jag tänkt på innan jag somnade i går kväll, blev jag rätt förvånad när mor i morse började sjunga den här sången.
*Mina bilder av jordhus är inte särskilt upplysande — den intressantaste bilden är dessutom uppklistrad på ett stort albumsblad, som jag nog inte kan få loss den från. Vill ni trots det se mina bilder så säg till, så får jag fundera på hur jag ska lösa problemet.
