PRÄSTGÅRDSFLICKORNA

 

 

Jag har rätt bra reda på varifrån mina ärvda böcker kommer, men varifrån ”Valda dikter, Poetisk läsebok för skolan och hemmet” kommer, har jag ingen aning om. Boken är tryckt 1898 och kostade 90 öre — det senare spelade, i just den här bokens fall, ingen roll, för på försättsbladet är stämplat 

I förordet läser jag:

Som synes har intet afseende fästs vid den litteraturhistoriska synpunkten. Vid urvalet ha tvenne grundskolan gjort sig gällande: dikternas förmåga att tilltala sin läsekrets samt deras lämplighet vid öfning i välläsning.

En av dikterna jag fastnade för var Zacharias Topelius ”PRÄSTGÅRDSFLICKORNA”.

Det fanns gott om prästgårdar i litteraturen vid förra sekelskiftet, men den på bilden har inget med den här dikten att göra, det är omslaget på boken ”Ett besök i Björkheda prestgård” — intressant läsning för den som vill veta hur vardagen såg ut på en prästgård i mitten av 1800-talet

PRÄSTGÅRDSFLICKORNA

av Zacharias Topelius 

Det var en fattig prästgård långt från staden.

Där bodde pastor Björk med hela raden

af barn och blomma. Han var god och from

och nöjd med att tjäna Gud i fattigdom.

Pastorskan var också en präktig gumma,

men hördes stundom på sitt öde brumma

hur här på landet röjes, som man vet,

stor brist på bildning och belevenhet.

För den skull var hon glad, när hon fick sända

de äldsta döttrarna till moster Blenda

för att i stadens yppersta pension

få lära dem en finare fason.

Där blefvo de rätt snart ofantligt snälla:

snabbmåla kunde syster Petronella

och knäppa visor på en spansk guitarr

att muntra pappa, när han var på knarr.

Agathe-Julie var frodig som en gurka,

men dansade med stor talang masurka 

och kunde bjäbba: ”Mon très cher ami,

comment vous portez— vous aujourd’ hui?”

När systrarna nu fått en smak så bildad, 

blef däremot den yngsta helt förvildad:

Sofi lärt koka, baka, väfva, sy,

men hade af talanger ej ett gry.

”Min lilla Fiken” — hördes mamma klandra —

”hon är en stackare bredvid de andra.

Men Petronella och Agathe-Julie,

de skola hela släktens stolthet bli.”

Nå väl! En dag blef hej i prästegården.

Pastorskan flängde kring, så snabb som mården.

Allt skulle bullas upp hvad där fanns bäst,

ty biskopen man väntade till gäst.

”Hvad skall jag göra?” hördes mammas stämma.

”Min gamla Kajsa är ju inte hemma.

Jag får ej plättar. Smöret är ju härskt,

och hönsen ha ej värpt ett enda färskt.

Hvad i all världen skall det af oss blifva!

Hvad skall jag biskopen till middag gifva?” —

”Jo, grisstek, mamma,” sad’ Sofi och log.

Och mjölk och smultron ha vi mer än nog.”

”Ja, det var ej så illa, det försöket,”

sad mamma. ”Men blif du, Sofi, i köket,

när dina systrar med sitt bättre vett

undfägna biskopen på bästa sätt.

Fast pappa ej vill söka pastoratet,

så tänker jag vi ha det nog i fatet,

om hans högvördighet får i vårt hus

se dina systrar stå som tända ljus.”

Så sagt och gjort! Agathe och Petronella,

de skyndade att framför spegeln ställa

sin älskvärdhet i allra bästa dag

Sofi i köket ställde allt i lag.

Just som hon stod så smultronröd vid spisen

och stekte gladeligt den rara grisen,

en gubbe tittade i dörren där

och sad’: ”Förlåt, bor inte pastorn här?”

”Jo visst,” sad’ flickan utan att sig vända.

(Det var ju någon tiggare kanhända).

”Vi ha nu brådt, ty bispen väntas hit.

Men sitt ändå! Nog finns här för er en bit.”

Stor tack,” sad’ främlingen, här legs ju gratis.”

”Åh,” sad’ Sofi, ”med mjölgröt och potatis

vi lefva mest. Men höga herrars krås,

det måste smörjas nu i dag, förstås.”

”Ja, det förstås sa’d gubben. Hvarför söker 

ej pappa pastorat, som tunnan öker?”

”Nej,” sade flickan, ”det är ej hans håg

att schackra själar för en tunna råg.

”Jaså,” sad’ gubben. Och så var han borta.

Sofi var rädd, att grisen kom till korta

och tordes ej det minsta se sig om. —

Strax därpå sades det, att bispen kom.

Han hade i den vackra sommardagen

för ro skull promenerat genom hagen

och togs nu emot med mycket fjäs och krus

af pappa, mamma och två ”tända ljus”

Agathe-Julie neg på fransyska viset,

och Petronella täflade om priset.

Allt var så utmärkt bildat, fint och sött, 

att hans högvördighet blef riktigt trött.

”Få vi ej bjuda på musik?” sad’ mamma.

Men nu var bordet färdigt i detsamma.

Man satte sig. Då sade biskopen:

”Har icke pastorn här en dotter än?”

”Åh jo, men hon är sysselsatt i köket.” —

”Bed henne in!” — Förlåt, hon är i stöket…”

”Jag ber, låt henne komma!” — Hjälpte ej.

Åt biskopen törs man ej säga nej.

Sofi kom in, rödbrusig och förlägen. —

”Herr pastorn har en flicka, snäll och trägen.

Jag önskar att jag hade vid min spis

en, som kan så förträffligt steka gris.”

Sofi såg ned och rodnade förskräckligt.

Köksgubbens stämma kände hon tillräckligt.

Hon tog det, stackars barn, för skymf och hån.

Hon var ju van att anses dum som spån.

Men biskopen tog milt och varmt till ordet:

”Godt är att ha en trägen hand vid bordet.

Men ännu bättre är ett barn, som vet

sin bästa prydnad: huslig enkelhet.

Hon har förstånd och hjärta, som ej tryta.

Af henne hör jag, att ni ej vill byta

er fattiga församling mot en ann’,

för det ni älskar den, ni hedersman.

Så skall ett ringa bröd ändock förmeras.

Ni vet, att stiftet nu som bäst regleras.

Jag lägger fyra rika byar till.

Och eder inkomst jag fördubbla vill.” —

”O, tack, herr biskop!” — Mig skall ni ej prisa.

Den lilla köksan här er tack bevisa.

Hon bjöd mig nyss en bit i köket där.

Det är ju billigt, att jag tacksam är.”

Så sade biskopen till stor förvåning.

Agatha-Julie var nära att få dåning,

Och Petronella, som var klok och vis,

beslöt nu lära sig att steka gris.

Pastorskan miner kunna ej beskrivas.

Men nu begynte man i köket trifvas.

Och från den dagen sågs i pastorns hus

tre snälla barn, men inga ”tända ljus”.

En dikt som skulle vara intressant att diskutera, nu när vår syn på tingen skiljer sig en hel del från vad som ansågs för rätt och riktigt på Zacharias Topelius tid.