Sigrid en ny bekantskap

Jag snubblade över en av Sigrids dikter i en gammal bok — blev nyfiken på henne, och upptäckte att Litteraturbanken har en av hennes böcker.

Sigrid Charlotta Nordlund, född Gyllander, (1848-1918), skrev under pseudonymen Snorre — jag har ännu inte hunnit läsa allt (upptäckte henne i morse) men skulle nog kalla det hon skrev, för humoristisk vers. Verser som för tankarna till Anna Maria Lenngren, en författare som var hundra år äldre än Sigrid, och som jag är övertygad om, inspirerade henne.

 Landküche 

En husmors bekymmer i sommarvärmen.

Ack! hör nu mitt bekymmer — häromdagen 

Jag fick ett bref, och brefvet lydde så, 

Att några vänner tänkte hälsa på. 

Ni kan förstå, jag blcf af fröjd betagen, 

Ty jag på ensligt sommarnöje bor 

Och umgås mest med grisar, får och kor. 

Och därför tyckte jag »di va’» så snälla, 

Och fast jag husmor är af rätta sort, 

I glädjen höll jag på att glömma bort 

Det, som man kallar det materiella. 

Hur skulle med trakteringen man ställa? 

Med rysning såg jag mina tomma fat: 

I sommarvärmen drar man ej hop mat, 

Och jag och gubben äta mest spenat;

Han är ej af den sortens män, som kinka, 

Och äter nöjd sin spickesill och skinka, Men jag har märkt, när stadsbor komma hit, 

De ha en rent af hiskelig aptit. 

Och aldrig har jag nå’nsin kunnat drömma 

Därom, hur lätt de ha att allt berömma, 

Ty ifrån morgon och till kväll man hör: 

»O! hvilken präktig mjölk, hur läckert smör, 

Hvad dessa smultron äro sällsynt sköna, 

Och hvilken stek, hur saftig och hur mör, 

Och hvad det smakar bra uti det gröna!» 

Och som man för beröm är svag, gunås, 

Man bjuder till så godt man kan , förstås. 

Och som nu skyndsamhet var största 

dygden, 

Så gaf jag tvärt mig ut att gå i bygden, 

Och utan all försyn och utan krus 

Jag snodde där omkring från hus till hus. 

Ack! människan är lika grym som djuren. 

I hvarje litet lamm, på ängen låg 

Och njöt uti all oskuld af naturen, 

En liten mör och saftig stek jag såg. 

Och när jag viken såg, hur klart den

blänkte, 

Jag blott med mordisk håg på gäddan 

tänkte. 

Och sist jag lyckades att snoka upp 

I byn en riktigt präktig hederstupp, 

Som gick och gol så gladt bland sina kära, 

Och ante ej att slutet var så nära. 

I dag så stolt och styf, och ett, tu, tre

I morgon stufvad hop till frikassé! 

Och innan jag hann gå på alla ställen, 

Så kom jag inte hem förr’n sena kvällen.

Och hvilka dagar se’n — hvad bråk och

stök 

Från morgon och till kvällen i vårt kök! 

Där ordnades och kokades och baktes 

Och kryddades och lagades och smaktes,

Och gubben gick och puttra’ hela da’r: nu

»Det var då ett välsignadt bråk ni har!» 

Så randades till sist den stora dagen, 

Och bordet färdigdukadt stod i hagen 

Inunder björkars skygd, med blommor prydt,

Och glas och silfver gnistrade som nytt, 

Och smultronskålen lyste grann i solen. 

Själf var jag klädd i ljusa sommarkjolen 

Med spetsprydt förklä’, stråhatt, lätt och hvit,

Och gubben själf i prydlig ljus habit. 

Man kunde skåda genom fönsterrutan, 

Hur han vid spegeln stod och på allt sätt Försökte få peruken sitta rätt, 

Ty här till hvardags går han annars utan. 

Jag trallade och sjöng af hjärtans grund 

Och var så glad, så innerligt belåten, 

Och när nu allt var klart, i sista stund 

Vi traskade till sjön att möta båten. 

Och båten pep och kom — hur flat jag blef,

Det kan jag aldrig i min lefnad glömma, 

Men om min häpenhet man väl kan döma, 

Då inga gäster kommo, blott ett bref, 

I hvilket man med mycken ledsnad sade, Att något litet hinder vållat hade,

Att resan blifvit inställd denna gång. 

»Men för att icke våra vänner gäcka 

Så skall er väntan icke blifva lång: 

Vi komma nog om en och annan vecka, Det gör er ju detsamma, då man vet, 

Att ni ta mot oss i all enkelhet.» 

Så löd epistelns slut — jag kunnat svimma: 

Det hade jag till tack för allt besvär. 

Hemåt jag vandrade som i en dimma, 

Och gubben gick och fräste, arg och tvär, 

Och allt jag lagat till — den myckna maten! 

Med rysning ser jag nu de fulla faten, 

Ty om vi också åte hela da’r, 

Så blir det alldeles för mycket kvar, 

Och färsen surnar, lammet skäms, och tuppen 

Skall man nu rent till hvardags äta upp’en.

Och när till sist vi trugat ner hvar bit 

Och ända gjort på all den läckra maten Samt återgått till sillen och spenaten, 

— Då komma våra kära vänner hit! 

Så går det till.

Han tog ett ömt farväl utaf sin lilla skatt:

»Min älskling, om det händer, att 

Jag ute blir i kväll, ett bref jag hem skall skicka.» 

»Min vän», hon svarar,» gör dig ej besvär, 

Det helt och hållet öfverflödigt är,

Jag brefvet redan sett uti din ficka.»