Tåglektyr

Pullman — det hade man ju hört som ett magiskt ord ända sen man gick i andra förberedande ungefär. Och nu satt vi, Moster och jag, i en sån där komfortabel Pullmanvagn, som skulle vara vårt hem i mer än ett dygn. En mörkhyad Onkel-Tom-aktig porter tassade omkring som en blid och vänlig tomte och vakade över passagerarnas bekvämlighet. Man behövde bara trycka på en knapp, så kom han kyttande beredd att göra allt vad man ville, hjälpa en med bagaget, ränna efter tidningar, hämta en flaska öl, dräpa ens moster eller vad man nu kunde ha för önskemål. (Till tack gav man honom vid resans slut en dollar — när det var fråga om en så här pass lång resa alltså).

  ur ”Kati i Amerika”

  av Astrid Lindgren 

Var och varannan bok skriven under första hälften av 1900-talet tycks ha stora delar av handlingen förlagd till tågresor.

Inte så underligt eftersom det var det moderna transportmedlet då.

Hur det förhöll sig med säkerheten, rent statistiskt, vet jag inte, men nog förefaller stora tågolyckor ha varit vanliga — kanske var de mer frekventa i böckernas värld, än i levande livet. Låt oss hoppas att så var fallet, men dessa olyckor var ett bra sätt att försena passagerarna, och på ett enkelt vis krångla till handlingen. Väldigt många barn blev föräldralösa — vilket är ett bra sätt att få föräldrarna ur vägen och ge upphov till diverse förvecklingar.

Jag vet att vår svenska kungafamilj har (hade?) egna tågvagnar men jag har aldrig hört talas om att rika familjer i Sverige höll sig med egna vagnar. I USA däremot var det tydligen rätt vanligt, i alla fall i böckernas värld. Skulle man ut på vift var det bara att få sin vagn kopplat till de ordinarie tågen. Råkade man träffa på trevliga medresenärer, hände det att de blev inbjudna till den ofta lyxigt inredda vagnen — och inte sällan uppstod ljuv musik.

Jag kan tänka mig att det fanns (finns?) flera skäl till att förlägga en boks handling till tåg och tågresor. 

Nu när det är dags att bestämma vilka tre ”tågböcker” jag ska presentera, önskar jag nästan att jag valt ett smalare ämne än tåg, man reser ju med tåg i var och varannan bok.

För den som vill veta mer om tåg och Pullmanvagnar finns massor att lösa på nätet — för att inte tala om alla fotografier av lyxigt inredda kupéer.

The Travelling Companions Augustus Leopold Egg

Hedvig hade en släng af jernvägssjukan. Det kändes, som hon ingen hvila kunde få, som satt hon ännu i en vaggon med skallrande  fönsterrutor och matt ljus. M

 från Oscar Levertins novellsamling ”Konflikter”

Men långtifrån alla tågresor var lyxiga, men mor har berättat att hon alltid blev åksjuk när hon reste 3:dje klass.

Agatha Christie, som själv gjort många långresor med tåg, tycks ha använt sig av sina erfarenheter av tågresor, för bara hennes böcker skulle räcka till flera tisdags inlägg

— tilläggas bör att resandet inte alltid syns i bokens titel.

Ett skäl till att jag väljer ”The mystery of the Blue Train” beror på att den finns att läsa på nätet. 

Har du inte läst Edith Nesbits ”The Railway Children”, så har du något kvar att se fram emot!

”Her Passing Aquaitance” av Virna Sheard, är en aningens sentimental, och förutsägbar, novell som handlar om en flicka som gör en tågresa på julafton.

 The Journey

 Julie Held

Lantlig järnvägsstation 

Äppelträdens romerska arkader 

spännas över gångar och rabatt. 

Under valven sväva tätt i rader 

tusen änglabarn med runda vader, 

klara ögon, kinden full av skratt 

och vid halsen grönskande kravatt. 

Mellan blad och kvistar silar ljuset 

över riddarsporrars blåa vakt. 

Vinden mässar i det gröna huset. 

Över gräset far det tunga suset, 

famlar klumpigt kring en fjärils prakt, 

svänger med en högröd ros i takt. 

Bakom häcken stiger rök och ånga; 

loket stampar invid stinsens kök, 

finner dessa väggar alltför trånga, 

uppehållen rent olidligt långa. 

Ständigt väntar detta vilda ök 

nya världar bakom varje krök. 

Och det börjar fräsa med pistongen. Angan sveper kring en röd pion. 

Medan tåget glider från perrongen 

falla fyra äpplen ner på gången, 

vart och ett med tung och mäktig ton 

dovt mot marken på en grön station. 

  Olof Lagercrantz