Grattis Astrid!

Det har gått sju år sedan jag senast gratulerade Astrid, så det känns som om det vore på sin plats med en ny hyllning!

Jag har firat henne i en månad nu, genom att läsa om hennes tre böcker om Kati. Kati med långt a — enligt Astrid själv.

Kati i Amerika (1950)

Kati i Paris (1953)

Kati på Kaptensgatan (1952)

Birgitta Theander har skrivit om böckernas tillkomst. Intressant läsning både om Astrid, och om flickbokens status under olika perioder.

Mitt minne av böckerna inskränkte sig till några få episoder — och vad jag egentligen tyckte om böckerna då (nå'n gång i tolvårsåldern, skulle jag tro), har jag inget minne av. Förmodligen för att jag var för barnslig för att uppskatta böcker om "stora flickor". Att läsa om vuxna var OK, men om flickor så mycket äldre än jag, tyckte jag var trist.

Nu tyckte jag att böckerna var nöjsamma, även om den tidens jargong kan vara lite irriterande — lite för hurtig. Men visst är hon rolig, och även om de utspelades i en tid som jag inte har några minnen av, så är det mycket som är bekant.

Roligt är det att läsa om hur Astrid retade sig på ungefär samma saker i Amerika, som jag själv tycker är irriterande. 

"Tänk, amerikanarna som har sån humor! Men så fort det blir tal om kärlek så kopplar dom av humorn helt och hållet. Då blir det idel sentimentala brösttoner och väldiga bedyranden! Och inte tror jag de menar så värst mycket med det heller. Det liksom bara hör till, för så låter det i filmer och i tidningar och i schlagers. Europeiska flickor, som kommer till U.S.A., borde varnas för att ta allt, vad en amerikansk herre suckar i deras öra, på fullt allvar. Där behövs sannerligen inte bara en nypa utan en hel grabbnäve salt!"

För mig som rest kors och tvärs över kontinenten med Greyhoundbussar, satte hennes berättelser om bussresor igång min privata inre biograf.

"Om man vill se det amerikanska folket i genomskärning, så behöver man bara gå och sätta sig i vänthallen till en sån där stor Greyhounddepot, en busstation alltså. Fram till de talrika biljettluckorna väller en ström av folk i olika kulörer och fasoner och åldrar, svettiga arbetare i blåställ med uppkav-lade ärmar, prydliga husmödrar med kasse på armen, chica unga mödrar med gallhojtande ungar, vita och negrer om vartannat, långfärdsresenärer och såna, som bara ska åka mellan två hållplatser. Har man inte råd att gå på bio, kan man slå sig ner på en av de bekväma sofforna i vänthallen och alldeles gratis se de mest intressanta dramer ur vardagslivet. Utanför vänthallen kryller det av bussar. De kör ut, och nya kommer in i en aldrig sinande ström.

Jag hade sagt till Bob, att jag ville åka med en sån där Greyhoundbuss en gång. Jo, för man hade ju läst sin Steinbeck, och jag hyste de bästa förhoppningar om att även min buss skulle komma på villovägar. Villovägar är det bästa jag vet."

Intressant att notera att ordet snabbköp ännu inte införlivats i svenskan vid den här tidpunkten:

"Hela dagarna var vi ute med bilen, och strax före middagstid slank vi in i en av de där stora självserveringsaffärerna, som jag tyckte så mycket om. Det var roligt att se såna mängder av förstklassiga matvaror samlade på ett ställe. Jag tyckte om att vandra mellan väldiga berg av grönsaker och frukt och diskar med saftigt kött och stånd fulla av konserver och bröd och delikatesser. Det var en fröjd för ögat, och det var en trevlig sysselsättning att plocka till sig en bunt sparris här och ett par päron där och några fina kotletter i

cellofanomslag på ett tredje ställe och hålla på så, tills vår lilla kärra var alldeles full. Och så plockade vi upp alltihop framför en ung, skön dam, som var placerad vid något som mest liknade ett vändkors vid Skanseningången, och där betalade vi det hela i en fattig fart."

Rasfrågan ger hon stort, och upprört, utrymme, liksom de stora skillnaderna mellan fattiga och rika.

Astrid tar för givet att alla hennes läsare är lika allmänbildade och litterärt kunniga som hon själv, och förstår vad hon syftar på. Skulle man nu inte veta  vad hon talar om så kan man ju konsultera nätet — det fick jag göra när hon började sjunga "One Meat bBall". Då fick jag både höra sången och läsa om den.

De två senare böckerna är nog mer i min smak — Astrid har dragit ned på tempot, och lustigheterna låter inte så ansträngda som de ibland gjorde i första boken.

Nog känns en hel del av tankarna, om turister igen:

”Är det inte konstigt?” sa jag till Eva. ”När jag är utomlands och knappt kan komma fram utan att bli trampad på tårna, då kallar jag det ett intressant och sjudande folkliv. Men om jag är hemma, säger jag som sanningen är att det är en sabla trängsel.”

Personligen har jag inga erfarenheter av vägglöss — men väl en hyrestant — men föräldrarna kunde berättade om både vägglöss och sura värdinnor som drabbat dem som inneboende.

"Då och då om nätterna dök det upp en vilsekommen vägglus på Evas huvudkudde. Hon fångade den omedelbart och spärrade in den i en speciell liten ask, den så kallade lusasken, som hon förvarade bredvid sängen. På morgonen överlämnades lusasken regelbundet till värdinnan, som hade bedyrat att det inte fanns ohyra i lägenheten. Värdinnan tyckte inte alls om att få lusasken. Hon snörpte på munnen och såg ut som om hon misstänkte, att Eva hade eget luseri, att asken var en sorts lus-remontdepå, där Eva födde upp särskilt fina exemplar."

Du som har samma slags böjelse för böcker som varit med ett tag och som har varit med tillräckligt länge för att känna igen dig i 50-talsskildringar, kan måhända uppskatta Kati-böckerna.