Sol te

nu talar jag inte om te man brygger i solen, utan om det te jag intog i den obarmhärtiga vårsolen i går. För den den efterlängtade solen röjer skoningslöst hur brunt, risigt och trist landskapet är så här års — för att inte tala om hur den avslöjar slitna kläder, tappade knappar, geggiga skor och sist, men inte minst avslöjar solstrålarna, med förfärande uppriktighet, hur glåmig och musfärgad jag är.

 Men eftersom bara min älskling gjorde mig sällskap, så gjorde det senare inte så mycket,  jag parkerade mitt te under tehuvan, tog med en bok och en stol ut på trappen, i hopp om att glåmigheten snart ska ersättas av en mer klädsam färg. Det var i blåsigaste laget, halvvantarna hjälpte inte så mycket, så snart satt jag där med boken på bordet och händerna kring koppen och lät tankarna fara som de ville. 

En stund organiserade jag mina böcker — det är förunderligt hur mycket lättare det är att få ordning på saker och ting i tankarna, än när man ska få rum med riktiga böcker, i bokhyllor som inte finns. När alla böcker stod på plats i mina mentala bokhyllor, övergick jag till att fundera över böcker — då och nu. Tyvärr vet jag inte så mycket om hur det är nu, men många av mina barnböcker var kvalitetsböcker, och jag funderar varför inte fler av dem överlevt tidens gnagande. För jag har förstått att många, för att inte säga de flesta av mina gamla böcker är bortglömda i dag.

Så fortsätter tankarna att fnatta runt som loppor med en bokstavdiagnos. Det är dags att gå in, och jag tror inte att solen rått på min gröngråa ansiktsfärg. Lägger märke till att tehuvan blivit blekt med åren — hoppas det inte går så för mig också.

 Är inte säker på att det framgår av bilden, hur mycket oblektare insidan är.