William Michael Harnett
.
.
Respekt är ett av orden på modet — tyvärr hårt an-frätt av inflation. Det blir lätt så med ord som poli-tiker kastar omkring sig i hopp om att vinna nästa val. Ödmjuk är ett annat tomt ord — vem 17 har någonsin träffat på en ödmjuk politiker?
Fast nu var det inte politik jag tänkte tala om, jag spårade bara ur — som vanligt.
Det var det här med respekt, jag får ofta en känsla av att man använder ordet utan att tänka (finns en hel del ord man använder utan att tänka, för att inte säga alla ord i en del fall). Men om jag nu låter alla andra floskler vara till en annan gång och försöker att bara ägnar mig åt respekt, så vill jag utan att vara respekt-lös säga att det är inte med orden man visar respekt. Jag har bekanta (inga vänner) som tycker att det är respektlös när barnen använder mitt förnamn.
En av mina talanger är att vara stroppig, så jag vet mer än väl att det går utmärkt att vara oförskämd utan att säga ett enda antastligt ord (ja, jag vet — ordet finns inte) och att det faktiskt är enklare att vara det med titlar och eller Ni. Allt det här har jag skrivit om tidigare, då jag också gav exempel på hur löjligt det kunde bli när man inte vågade säga du.
Tysktalande länder kan driva mig till vansinne med Herr Doktor och ännu värre kombinationer. En snabblektion i hur man lägger bort titlarna första dagen i Tyskland har jag också gett.
Det som rysande fick mig att ta' mig an ämnet igen var ett brev jag fick i går från en väninna i Storbritan-nien. Som flicka hette hon (inte) Mary Brown, och det namnet använder hon sig av i sitt professionella liv — då är hon doktor Brown. Nu råkar hon vara gift med Scott Jones, som också är läkare. På deras gemensam-ma adresslappar står det Dr. and Mrs. Jones.
Fast nu var det inte politik jag tänkte tala om, jag spårade bara ur — som vanligt.
Det var det här med respekt, jag får ofta en känsla av att man använder ordet utan att tänka (finns en hel del ord man använder utan att tänka, för att inte säga alla ord i en del fall). Men om jag nu låter alla andra floskler vara till en annan gång och försöker att bara ägnar mig åt respekt, så vill jag utan att vara respekt-lös säga att det är inte med orden man visar respekt. Jag har bekanta (inga vänner) som tycker att det är respektlös när barnen använder mitt förnamn.
En av mina talanger är att vara stroppig, så jag vet mer än väl att det går utmärkt att vara oförskämd utan att säga ett enda antastligt ord (ja, jag vet — ordet finns inte) och att det faktiskt är enklare att vara det med titlar och eller Ni. Allt det här har jag skrivit om tidigare, då jag också gav exempel på hur löjligt det kunde bli när man inte vågade säga du.
Tysktalande länder kan driva mig till vansinne med Herr Doktor och ännu värre kombinationer. En snabblektion i hur man lägger bort titlarna första dagen i Tyskland har jag också gett.
Det som rysande fick mig att ta' mig an ämnet igen var ett brev jag fick i går från en väninna i Storbritan-nien. Som flicka hette hon (inte) Mary Brown, och det namnet använder hon sig av i sitt professionella liv — då är hon doktor Brown. Nu råkar hon vara gift med Scott Jones, som också är läkare. På deras gemensam-ma adresslappar står det Dr. and Mrs. Jones.
Det är så det är — jag borde inte hänga upp mig på det varje gång — jag har både släkt och andra vänner som gör på precis samma vis. Jag vänjer mig aldrig!
Vem tusan vill vara apendix till någon annan. Hade jag gift mig idag så hade jag haft kvar mitt efternamn, obs endast det och inte som tillägg till makens.
SvaraRaderaRenée,
SvaraRaderaJa, det är ofattbart. har ännu inte fått en förklaring som jag kan godta'.
När det gäller namn så verkar den isländska varianten bra.
Margaretha
Detta med efternamn är intressant. 1920 tog man bort kvinnors rätt att ha sitt eget namn efter giftermål, dvs ungefär samtidigt som kvinnor fick rösträtt. !962 fick vi tillbaka den rätten men det talades MYCKET tyst om den lagändringen. Jag gifte mig 1967 och kryssade i rutan för att ha kvar mitt eget namn men det var så ovanligt att att den som registrerade mig gjorde fel och gav mig makens! Jag kämpade i över ett år med att få det rättat och träffade på många sura och oförskämda typer under resans gång.Det uppfattades som snobbigt att inte byta namn.
SvaraRaderaFick du rätt?
SvaraRaderaJag trodde att folkbokföringen alltid visste bäst. De vet att jag bor på en väg som inte finns - och att jag heter vad de har bestämt. Och jag är långt ifrån den enda!
Jag har väninnor som antagit makens namn, därför att det arma kräket blivit så djupt kränkt av bara tanken på att HANS kvinna inte skulle bära hans efternamn.
Margaretha
Jodå, jag fick rätt så småningom och båda mina systrar följde sedan mitt exempel.Karlar som inte tål att hustrun har ett eget namn är osäkra stackare. En sån hade jag inte velat ha. Min mans farmor var den enda som blev sur i vårt fall, och hon hävdade alltid att jag inte kunde NEKA till att vara fru X. Vilket jag till hennes oförställda ilska gjorde. Min far blev däremot strålande glad!
SvaraRaderaMen hur kan folkbokföringen ha bestämt vad du heter??
Olgakatt,
SvaraRaderaI tonåren la'jag till ett efternamn - och man försäkade mig att det gick bra, annars skulle jag inte ha gjort det. Men när se'n allt var klart visade det sig att de strukit det gamla namnet. Det ger jag 17 i använder båda i alla fall. Lite mer komplicerat är det med att bo vid en väg som inte finns!
Hade bekanta som fick sitt namn felstavat av folkbokföringen, och det gick aldrig att ändra. Kul med myndigheter och folk som alltid har rätt!
Margaretha
Ditt inlägg hakar på mitt häromdagen. :) Att vara ett bihang känns så förlegat att man nästan blir illamående. När Michael och jag gifte oss behöll jag mitt flicknamn/efternamn. Hade inga tankar på att ta hans namn och att ta båda var otänkbart eftersom mitt för- och efternamn idag redan är så långa att jag aldrig får plats på den mycket korta raden som brukar finns för namn. :)
SvaraRaderaSå jag skrattade åt "det ses lite..." De gamla inläggen måste jag ha missat. Smart sätt att lägga bort titlarna, ska jag komma ihåg!
SvaraRaderakram från Mette
Anne-Marie,
SvaraRaderaLedsen att jag dröjt med svaret, jag har hållit mig ifrån datorn några dagar.
Linjer att skriva sitt namn på är nästan alltid för korta för mig med 20 bokstäver i namnet - du kommer nog inte långt efter med dina 16.
Mette,
Bloggar är lärorika - gäller bara att komma ihåg sina kunskaper när man behöver dem.
Margaretha