Writing Master Using a Quill Pen0
Även om jag inte är modemedveten så brukar inte ens jag hälsa på vänner iklädd byxor och tröja XXXL, som visserligen är bekvämt men får mig att se ut som Efraim Alexander. Men häromsistens hampade sig så att jag mötte en väninna på Konsum som jag inte sett sedan urminnes tider. Vi tillbringade en kvart mellan potatisen och apelsinerna innan hon föreslog att vi skulle åka hem till henne och fika.
Vi hade inte mer än börjat fika förrän ett par grannar stod i farstun — det här är landet, där folk bara stövlar in. Det var två kvinnor (H och C) någonstans mellan tjugofem och trettio år som var "rätt" klädda och inte dolde att de tyckte jag såg märklig ut. Den ena traskade raka vägen till datorn som stod på eftersom Monika och jag tittat på varandras bloggar — jag som satt närmast datorn stängde snabbt min blogg, vilket inte passade H.
"Tittar ni på barnporr?" frågade hon — det var så plumpt att ingen av oss iddes svara. Men H, med en ångvälts själsliv, fäste sig inte vid sådana subtiliteter som att mötas av en isande tystnad utan klampade på:
"Var det din blogg, får jag se?"
"Nej", sa' jag "jag är restriktiv med att visa upp min blogg och lämna ut adressen".
"Varför då — det är väl kul med besökare, liksom meningen med att blogga."
"Inte min mening, jag skriver för mina vänner", svarade jag. Kunde ju inte gärna ge mig till att säga att bara trevliga besökare var välkomna.
"Men vad skriver du om?"
"Skoskav."
"Skoskav?????"
"Ja, själsligt skoskav och satsdelar".
Äntligen gav hon sig, men jag var trots allt rätt imponerad av hur länge hon höll ut — som en femåring som inte låter sig avspisas.
Jag har mötts av liknande attityder förut, om än inte så ohyfsade. Folk som frågar hur många besökare jag har per dygn — och som blir förvånade när jag säger att jag inte vet, och inte ens är intresserad av att veta. Att fråga hur stort antal läsare en bloggare har, känns för mig som att fråga en renägare om hur många renar han har. Fast jag är kanske efter min tid med tanke på att man på många bloggare kan läsa av sådan själv.
Förstå mig rätt, jag tycker det är roligt när vänner läser och låter mig veta att de läst — men därifrån till att samla skalper är ju steget långt. Jag tycker att det är spännande att se varifrån besökarna kommer (när jag kommer ihåg att titta efter), och kan ibland undra om alla exotiska, från vår svenska ståndpunkt exotiska, besökare förstår svenska.
Vi hade inte mer än börjat fika förrän ett par grannar stod i farstun — det här är landet, där folk bara stövlar in. Det var två kvinnor (H och C) någonstans mellan tjugofem och trettio år som var "rätt" klädda och inte dolde att de tyckte jag såg märklig ut. Den ena traskade raka vägen till datorn som stod på eftersom Monika och jag tittat på varandras bloggar — jag som satt närmast datorn stängde snabbt min blogg, vilket inte passade H.
"Tittar ni på barnporr?" frågade hon — det var så plumpt att ingen av oss iddes svara. Men H, med en ångvälts själsliv, fäste sig inte vid sådana subtiliteter som att mötas av en isande tystnad utan klampade på:
"Var det din blogg, får jag se?"
"Nej", sa' jag "jag är restriktiv med att visa upp min blogg och lämna ut adressen".
"Varför då — det är väl kul med besökare, liksom meningen med att blogga."
"Inte min mening, jag skriver för mina vänner", svarade jag. Kunde ju inte gärna ge mig till att säga att bara trevliga besökare var välkomna.
"Men vad skriver du om?"
"Skoskav."
"Skoskav?????"
"Ja, själsligt skoskav och satsdelar".
Äntligen gav hon sig, men jag var trots allt rätt imponerad av hur länge hon höll ut — som en femåring som inte låter sig avspisas.
Jag har mötts av liknande attityder förut, om än inte så ohyfsade. Folk som frågar hur många besökare jag har per dygn — och som blir förvånade när jag säger att jag inte vet, och inte ens är intresserad av att veta. Att fråga hur stort antal läsare en bloggare har, känns för mig som att fråga en renägare om hur många renar han har. Fast jag är kanske efter min tid med tanke på att man på många bloggare kan läsa av sådan själv.
Förstå mig rätt, jag tycker det är roligt när vänner läser och låter mig veta att de läst — men därifrån till att samla skalper är ju steget långt. Jag tycker att det är spännande att se varifrån besökarna kommer (när jag kommer ihåg att titta efter), och kan ibland undra om alla exotiska, från vår svenska ståndpunkt exotiska, besökare förstår svenska.
Jag var imponerad av hur snabbt du fimpade henne!
SvaraRaderaKul att kolla ny blog!
Ja man skriver det man vill eller behöver skriva på sin blogg.
SvaraRaderaEn del är tankar, en del är bilder och en del föds inom en själv med så starka behov av att bli till ord att man inte kan göra motstånd.
Och man bjuder in några själsfränder att läsa... och sedan har något påbörjats... slumpen gör att vi aldrig vet vilka eller mängden av läsare - mer än de som lämnar små fotspår ibland.
Men inte bara lämnar man ut till andra så där huxflux som den du blev överrumplad av tydligen väntade sig. Många hittar fram genom slumpen ( t ex en vacker bild) och andra hälsar på via andra bloggar och tycke kanske uppstår.
Sedan finns de kanske en del som vill ha mängder av läsare och ser det som en bekräftelse på "jaget".
Monika,
SvaraRaderaEn av mina främsta talanger är att snoppa av folk - därmed inte sagt att det är en nobel talang! Men on tiggde om det, hoppas hon inte ta'r ut det på dig...
Inkan,
I stort sett beter vi oss väl på samma sätt i bloggosfären som utanför den - och väljer vänner efter samma kriterier. "Det behövs alla sorters människor för att jorden ska gå runt."
Margaretha