Till forna dagar återgår min tanke än så gärna

På den rätt skraltiga bussen hem från sta'n i går började vi tala om barndomens och ungdomens fortskaffningsmedel.
De gamla hederliga spårvagnarna som jag kunde på mina fem fingrar. Om platsen alldeles bakom förarhytten var ledig satt jag alltid där. Det var den enda platsen där man inte hade en bänkgranne. Och jag minns faktiskt tiden när det fanns konduktörer både på bussar och spårvagnar. I rusningstid hann man inte alltid fram till konduktören innan det var dags att stiga av — så hade man tjänat 50 öre.

Tunnelbanestationen vid Slussen låg visserligen där den fortfarande ligger — men den var inte övertäckt så man kunde kika ned på stationen.
Och Katarina hissen kostade 5 öre, man köpte en pollett i en automat innan man klev in i hissen.

Vi konstaterade att det var roligt att ha varit med då — under uppbyggnaden. Roligare än att uppleva avvecklingen.