min lördagsmening

 Har nyligen upptäckt Amanda McKittrick Ros och läst vad som skrivits om henne, och kikat på vad hon skrivit.

I sin bok ”In Search of the World's Worst Writers” från 2020, skrev Nick Page om henne, att hon är ”the worst of the worst.”

Men många gillade hennes böcker — jag tror knappast att jag kommer att räknas bland dem.

Gott självförtroende tycks hon ha haft, hon skrev “million and one who thirst for aught that drops from my pen”, och förutspådde att hon skulle gå till historien, och sa att hon skulle ”be talked about at the end of a thousand years.” 

Men meningen jag fastnade för är vad någon skrivit om henne:

”She has been described as a "writer with an immense power of words but uncertain use of them."

En beskrivning som nog passar in på fler skribenter.

Skriv-Robert uppmanar oss att dela med oss av en mening, som drabbat oss under veckan.

Nautisk läsning

 fast någon båt krävs inte — det räcker med lite fantasi, och från min sida en felläsning, som jag har Klimakteriehäxan att tacka för.

The Providence Barge 

Myles Birket Foster

och här har Myles Birket Foster,placerat läsaren på babord sida av båten

Jag läste nämligen rubriken på hennes senaste inlägg som ”Babord för läsare i cirkel”. En fantasieggande rubrik som fick mig att tänka på William Blacks bok ”The Strange Adventures of a House-Boat”, som jag nyligen har börjat läsa. 

Än så länge är jag bara mitt i första kapitlet, så jag vågar inte rekommendera den än. Men se gärna efter vad du tycker

 Jag gillar Bernhard Partridges illustration, som ger en fridfull bild av livet ombord på en husbåt. 

 ”Emellertid har det varit ganska trefliga aftnar, dessa, då vår lilla läsecirkel varit samlad”, sade öfversten ”och våra små menings brytningar hafva ej efterlemnat någon bitterhet. Kritiken öfver vår bok har på det hela varit beskedlig, och vi ha snarare kritiserat, hvarandra — men äfven detta i all beskedlighet, icke sant?”  

  ur ””Fin de siècle”. Några frågor för dagen med kritik (1893), av Mathilda Langlet.

Ordet läsecirkel är belagt sedan 1808, men bokcirkel är tydligen av senare datum — det märkliga är att ordet bokcirkel lyser med sin frånvaro i de flesta ordböcker.

Bokkafé och bokklubb, finns däremot med — båda nittonhundratalsföreteelser.

Bland mina ärvda böcker finns några som skvallrar om att de härstammar från någon slags läsecirkel, genom att det finns ett slags bokmärke där det står vem man ska lämna boken vidare till.

Lite om just den här boken hittar du i ett tidigare inlägg.

Sedan jag senast skrev om den här boken har ”The Liberry”, novellen jag rekommenderade, lagts upp hos Gutenberg

om att idka föreningsliv

 

Och vad innefattas i begreppet förening undrar jag som växt upp med föreningsliv — för jag inser ju att mina erfarenheter av  folkrörelsen med sitt folkbildningsideal och internationella sidospår, bara utgör en bråkdel av allt föreningsliv.  

Wikipedias definition bekräftar att det finns det många sorts sammanslutningar att välja på:

”En förening är en sammanslutning av personer eller andra typer av intressenter, det vill säga en organiserad grupp medlemmar som ägnar sig åt en avgränsad verksamhet.”

I min värld utgör studiecirkeln en väsentlig del av föreningslivet.

 The Reading 

Theo van Rysselberghe



Studiecirkeln

Det var blott några stycken, ett dussin knappt.

Det var långt mellan byarnas tjäll — 

men på halkiga vägar de kommo ändå 

till ett möte var torsdagskväll.

Det var muntra ord och betänksamma ord 

på bygdens sävliga mål 

kring ett bord, där aprildagens blåsippskörd 

stod och glimmade blygt i sin skål.

Det var ovana grepp kring penna och bok — 

det var blickar med längtan och dröm, 

som förstummats och stängts vid dagens tramp 

vid spis, vid spade och töm.

Det var riksdagsmannens pojkar och statarns Karl, 

det var Sörgårds och så några fler. 

Den som ingenting visste, fick stöd och hjälp 

av den, som fått lära sig mer.

Det var kanske ej kunskap av stora mått, 

men den lyfte dock tanken på färd 

och skänkte en glimt av vår tid och dess liv, 

av vår stora, härliga värld.

Det var ingenting som gav ära och guld — 

men de unga, de sågo ändå, 

hur rymden vidgades, mer och mer, 

över vägen, de hade att gå.

Och det var, som om hela rummet blev fyllt 

av en hög, förunderlig makt — 

det var ungdomens heliga allvar, som än 

ej bränts till cynism och förakt.

Det var som en kväll, när dimman är tät 

kring ensliga planer och hus, 

och man tänder en lampa — så stod det kring dem 

som en brinnande cirkel av ljus!

Med dagens mått, omodern diktning, och förmodligen en av anledningarna till att Hilda Olsson i dag är tämligen bortglömd. Än sjungs väl Spel-Olles gånglåt — men hur många vet att det är en dikt av Hilda Olsson?

Ändå gav hon ut 17 diktsamlingar och två prosa-böcker, mottog Illis Quorum 1955 och föreläste en hel del under sitt liv. Min far hörde henne på Wendelsbergs folkhögskola på 40-talet och var mycket imponerad av henne.

Även jag är imponerad av denna kvinna som skötte alla sysslor som hörde till på en bondgård under förra seklets första hälft, och skrev sina dikter, på kvällarna, efter avslutat arbete.

Hon tillhörde vad som kallades Hedemorapar-nassen, som bestod av Martin Koch, Kerstin Hed, Nils Bolander och Paul Lundh, och ofta besöktes av andra författare och konstnärer.

Inte minns jag så värst mycket av handlingen i ”De rödhårigas förening”, annat än att jag gillade den.  Men det är ju några år sedan, för jag hade nog betat av alla Doyles böcker om Sherlock Holmes, i tonåren. Nu när jag läser om en del av berättelserna roas jag — men jag skulle inte orka mer än en eller två berättelser åt gången.

Vill du hellre läsa originalet finns den här.

 

En bok vars titel inte avslöjar att det rör sig om en förening är ”The Posthumous Papers of the Pickwick Club” 

(Pickwickklubbens efterlämnade papper). Men faktum är att idén till den här burleska skrönan  är inte Dickens egen — han fick i uppdrag av sitt förlag att skriva om fyra män, som mitt i livet bildar en förening för att utöva sport, och göra utflykter — och dokumentera allt de gjorde.

Boken finns att läsa på nätet, både på svenska och engelska.

tågtankar

Lady in Train 

okänd tysk konstnär  

Det händer mig flera gånger varje dag, att något jag läser väcker gamla minnen till liv. I dag ur en novell av Farnol:

 ”but he saw a small hand, in its worn glove, reach forth a little diffidently and essay quite vainly to pull up and close the heavy window; therefore, after a momentary hesitation, John touched the brim of his second-best (or business) hat and, seizing the strap, jerked up the window.”

Minns ni tågfönstren med en läderem som man skulle dra i, och dra hårt, för att öppna och stänga fönstret? 

Det är flera evigheter sedan jag åkte tåg, men redan då hade tågfönstren med läderremmar försvunnit.

Därifrån vandrar tankarna vidare till Frances Darwin Cornfords dikt 

”To a Lady Seen From the Train”.

O why do you walk through the fields in gloves,

    Missing so much and so much?

O fat white woman whom nobody loves,

Why do you walk through the fields in gloves,

When the grass is soft as the breast of doves

    And shivering sweet to the touch?

O why do you walk through the fields in gloves,

    Missing so much and so much?

Litterära tåg vimlar de av, men inte alla lägger tyngdpunkten just vid fönstret och vad man ser från tåget, som i Agatha Christies ”The 4.50 From Paddington”.

två meningar i dag

 



The Letter 

Janez Šubic

Mina lördagsmeningar — ja, de är två meningar i dag — bekräftar den gamla sanningen att ”inget är nytt under solen”.*

”Söndag-aftonen d. 14 Nov, 1841” diskuterar Atterbom, i ett brev, till Bernhard von Beskow, skrifter och föreläsningar av kollegor, och skriver:

”Det är numera endast charlatanism och sqvadroneri, som samlar åhörare. På någonting genomtänkt och sammanhängande orka ej många höra.”

Uppenbarligen hade många redan för 184 år sedan svårt att stilla sig tillräckligt för att läsa eller lyssna till kloka ord. (Jag förutsätter att det här avses kloka ord).

* Jag läser att uttrycket ”intet nytt under solen” kommer från Predikaren 1:9, i 1917 års översättning (som jag föredrar) står:

Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.

Men läs gärna hela kapitlet, där sägs många kloka saker.

Skriv-Robert uppmanar oss att dela med oss av en mening, som drabbat oss under veckan.