är Alexander — så vad är naturligare än att låta dagens namn styra valet av de tre böcker vi väljer.
Alexandra Mikhailovna Kollontai
1872-1952, 1910s
Aleksandra Kollontaj var den jag först kom att tänka på.
Det stora problemet är bara att jag inte hittar den boken av henne, som jag vet ligger i någon av de ännu inte uppackade lådorna — och jag minns inte vad boken heter.
Det blir till att välja tre andra böcker, men följer du den här länken hittar du många av hennes intressanta skrifter.
Alexandra Gripenberg var en intressant finländsk författare tillika kvinnosakskvinna.
Hon utsågs som delegat till en internationell kvinnokongress i Washington 1888. Efter vilken hon stannade kvar, och reste runt i USA i ett halvår.
Om detta skrev hon boken ”Ett halfår i Nya Verlden. Strödda resebilder från Förenta Staterna”, 1889, en högst läsvärd bok som finns hos projekt Runeberg
Hon rapporterar inte enbart från kongressen, utan kommenterar om allt hon finner intressant — och det är mycket:
”Amerika är nötternas forlofvade land. Här finnas kokos- och valnötter, ärt-, smör-, hassel- och hickorynötter. Synnerligen omtyckta äro ärtnötterna och gatpojkarna här ha lika stor skicklighet i att under tuggandet spotta ut skalen, som ryssarna ha att befria sig från skalen af solrosfröna.
ötver allt på New-Yorks gator hör man knastrandet från de små kolugnarna, i hvilka ärtnöttema rostas. En lika omtyckt läckerhet är „popcorn“, rostad majs.
— —
New-York ligger på en ö och dess framtid är derfor oroväckande. Årligen tillväxer den, såväl genom emigrationen, som på naturligt sätt, och har dock icke rum att tillväxa. Den har nu redan omkring
1,300,000 invånare och
lefnadskostnadema äro mycket dyra.
Genom sitt läge vinner den emellertid präktiga utsigter öfver Hudsonfloden och utåt hafvet. En af de vackraste är från Brooklyn bron. Denna ingeniörvetenskapens triumf bär på sin nacke två banspår, två vägar för åkande och flera för gående.
— —
Hvad som deremot är ofantligt utbredt, är vanan att uppträda offentligt, utan att dö af förskräckelse. Amerikanskan rör sig vid dylika tillfällen med lugn ledighet, ofta med verkligt behag.”
Miss Katherine Alexandra Climpson är en av mina favoriter när det kommer till romanfigurer — visserligen ingen huvudperson, men hon är till ovärderlig hjälp när det gäller att snoka rätt på detaljer som en man inte har tillträde till. I synnerhet inte om mannen är en välkänd, och därtill adlig, amatördeckare. Naturligtvis talar jag om Lord Peter, Dorothy Sayers skapelse, som jag vänder mig till när jag behöver muntras upp.
Miss Climpson är en medelålders (tror jag) tant som förefaller aningens virrig, men är både skärpt och observant. Hon rapporterar oftast skriftligt till Lord Peter, långa pratiga brev med många understrykningar.
Hon förekommer bara i två av romanerna, ”Unnatural Death” och ”Strong Poison”, (båda finns att läsa hos FadedPage), dessutom omnämns hon i några av de andra böckerna.
Ett smakprov på Miss Climpsons brevskrivningskonst hittar du också i ”The Wimsey Papers—The Wartime Letters and Documents of the Wimsey Family”.
”From Miss Katherine Alexandra Climpson to Lord Peter Wimsey, somewhere abroad.
Flat 718, Utopia Court,
Oxford Street, W.
Sunday, Nov. 19th (24th after Trinity).
My dear Lord Peter,
I am just seizing a moment this evening to write you a little letter PERSONALLY: of course all the reportshave been duly sent in every week regularly to the PROPER QUARTER—and I must tell you again how proud and delighted all the members of the “Cattery” (to use your own humorous phrase!) are feeling to know that they are really being of use to their country in this terrible time of emergency. Especially the older ones—because it is so humiliating and depressing when one comes to a certain age, to feel that one is NOT WANTED, and though you are always so wonderfully sympathetic, I’m sure even youcan’t realise the callousness, well really one might almost say cruelty, with which older women are sometimes treated when they apply for employment, either in a national or a civil capacity.
Would you believe it, a man actually said, only the other day, to a highly trained University woman of only THIRTY-SIX—a most able person in the prime of her intellect and capacity—that she was too old for a position of responsibility on his staff, and had the brutal insolence to add: “We don’t want you to die on our hands, you know”!! ”
Hela brevsamlingen, 52 sidor, hittar du hos FadedPage
Det är lätt att glömma bort att A. A. står för Alan Alexander — överhuvudtaget är det lätt att glömma bort att A. A. Milne hade skrivit så mycket mer än Nalle Puh, vilket irriterade honom storligen.
Han skrev både romaner och skådespel, och en deckare:
”The Red House Mystery”.
Den har jag inte hunnit läsa ut, så jag kan inte säga något om den än — inte annat än att den börjar lovande och att jag läst mig till att den var mycket populär då den kom ut.
