Mer lättja

The Tramps 

Osmund Caine

för jag kunde bara inte motstå en bok som börjar så här:

”In the autumn month of September, eighteen hundred and fifty-seven, wherein these presents bear date, two idle apprentices, exhausted by the long, hot summer, and the long, hot work it had brought with it, ran away from their employer.  They were bound to a highly meritorious lady (named Literature), of fair credit and repute, though, it must be acknowledged, not quite so highly esteemed in the City as she might be”.

Att både vara slav under ”fru Litteratur”, och att njuta av hennes sällskap närhelst, och varsomhelst, andan faller på, fick mig att avstå från alla ambitiösa planer jag redan gjort.

Jag som gillar Dickens (i moderata portioner), men inte har så mycket till övers för Collins, blev naturligtvis nyfiken på denna författarkombination, och hittar följande på nätet:

”A delightful meditation on the pleasures of bachelor bonding and an example of collaborative journalism at its best.

 In autumn 1857, Charles Dickens embarked on a sightseeing trip to Cumberland with his friend, the rising star of literature Wilkie Collins. Writing together, they reported their adventures for Dickens' periodical Household Words, producing a showcase of both long-cherished and entirely novel sides of these well-loved men of letters. Boasting two ghost stories from undisputed masters of the genre, it also uniquely demonstrates their glee in caricaturing themselves and one another—Collins assumes the identity of Thomas Idle (a born-and-bred idler) and Dickens that of Francis Goodchild (laboriously idle). Through their fictional counterparts, the men relentlessly satirize Dickens' maniacal energy and Collins' idleness. The result is an exuberant diary of a journey and a rare insight into one of literature's most famed and intriguing friendships.”

En bok som man mycket väl kan njuta i små portioner och varva med modernare litteratur.

”There were books, too, in this room; books on the table, books on the chimney-piece, books in an open press in the corner.  Fielding was there, and Smollett was there, and Steele and Addison were there, in dispersed volumes; and there were tales of those who go down to the sea in ships, for windy nights; and there was really a choice of good books for rainy days or fine.”

Ett syndosamt inlägg

 blir det idag när vi ägnar oss åt dödssynderna, på uppmaning av Ugglan & boken.

Det lustfyllda, men samtidigt lite överväldigande, med alla dessa tisdagstemata, är att de varje vecka spär på ”att-läsa-listan” med fler böcker än vad som är möjligt att läsa på flera månader.

Att plocka russinen ur veckans fynd, är i det närmaste omöjligt — ofta kommer de böcker med som jag senast kikat på. Så här kommer de russinen som råkar ligga överst i läshögen just nu.

Och Selma ligger ju alltid bland de översta. I hennes ”Drottningar i Kungahälla”, från 1899, finns ”De sju dödssynderna”. 

En annan kvinna som jag ofta återvänder till är Elin Wägner.

”Om en tillbörlig vrede”, är en av berättelserna i ”Från Seine, Rhen och Ruhr”, från 1923 — en av många läsvärda berättelser.

Jerome K. Jerome använder ordet idle i titeln på ”The Idle Thoughts of an Idle Fellow” från 1886. 

För att vara riktigt på den säkra sidan om huruvida idle är att betraktas som en synonym till lazy, konsulterade jag Merriam-Webster:

IDLE, LOAF, LOUNGE, LOLL, LAZE mean to spend time doing nothing.

IDLE may be used in reference to persons that move lazily or without purpose.

idled the day away

Kan bara inte låta bli att illustrera inlägget med min fars dödssynder — gipssynder som han gjöt i sin ungdom.

Mitt lila tisdagsinägg

 I never saw a Purple Cow,

I never hope to see one;
But I can tell you, anyhow,
I'd rather see than be one.

            Gelett Burgess

Jag tycker om de flesta färger — men är det några färger jag ogillar så är det lila och skärt. Och några läsvärda ”lila böcker” som jag verkligen tycker om kunde jag på rak arm inte komma på — förutom Elsa Beskows tanter.

Dessutom var jag lite osäker på hur mycket jag kunde avvika från temat — lila är ju en blandfärg med flera synonymer, dessutom kan ju både lila och violet användas som egenamn. 

Men jag inser snart att det vimlar av lila böcker — såväl i mina ägandes hyllor som på nätet.

I bokkatalogen som jag skrev om i går, (eller var det förrgår?) hittade jag en bok som passar in i dagens trio: ”Lilac Days: The True Story of the Secret Love Affair That Altered the Course of History”, av Gavan Naden & Maxine Riddington.

En ung frånskild tvåbarnsmamma möter under en tågresa Lord Fermoy, (prinsessan Dianas farfar, eller var det kanske morfar?) och ljuv musik uppstår. En kärlek som uppdagades när de ungas kärleksbrev hittades, efter 80 år.

Suffragetten Rebecca Lane Hooper Eastman skrev mest noveller, hennes ”The Purple Star” hittar jag i novellsamlingen ”Atlantic Narratives, Modern Short Stories.

Även om berättelsen utspelar sig 1888, är den i högsta grad aktuell. Har vi alla inte mött talangfulla och högt begåvade människor, som inte kan slå sig till ro med det faktum att naturen gett dem dessa gåvor, utan de måste till varje pris briljera och flyta ovanpå?

I Werner Aspenströms novellsamling ”Oändligt är vårt äventyr (1945), hittar jag novellen ”Landet där allting är gredelint”, en tidstypisk novell som skildrar en rätt trist vardag.

Till forna dagar…

 Modern teknik i all ära — och jag uppskattar den verkligen, men jag saknar delar av den ”gamla goda tiden”, bokkataloger till exempel.

Så roligt det var när de damp ned i brevlådan, man bryggde en kanna te, slog sig ner med den och en vanlig gammaldags penna. (Minns ni pennorna: ”för skrivning l. ritning med bläck o. d. avsett redskap bestående av en i nedre ändan tillskuren ving- l. stjärtfjäder av gås l. annan större fågel; i fråga om nutida förh. nästan bl. i utvidgad anv., om andra handredskap för skrivning o. ritning, särsk. dels om av stål l. ngn metallegering framställt, för skrivning (l. ritning) med bläck avsett litet redskap (pännstift) som användes fäst vid ett skaft, dels om dylikt redskap tillika med skaftet (i vissa fall försett med en bläckbehållare), dels om stift av blyerts l. anilin l. färgkrita o. d. med tillhörande, tätt omslutande infattning av trä, dels om hylsa av metall l. ebonit o. d. med däri förskjutbara stift av blyerts osv.; äv. om det företrädesvis under antiken o. i orienten använda skrivröret av vass.”)

Pennor är värt ett eget kapitel, men det jag talar om nu, är dess användningsområde; hur jag kunde frossa i katalogerna, och med pennans hjälp markera varenda bok jag skulle vilja beställa. Sedan kom det svåra, att med en annan penna markera de böcker jag hade råd med.

Tyvärr klarade inte alla bokklubbar konkurrensen med internet. De bästa, ofta de minsta, la ner verksamheten. Kvar blev de största klubbarna med ett utbud som inte intresserade mig.

Jag sparade katalogerna eftersom god litteratur inte har något bäst-före-datum. Efter hand har jag blivit tvungen att slänga många av katalogerna — men när jag nu hittade några av dem, kunde jag inte motstå frestelsen utan läste dem noga. Fynden blev överväldigande många — här finns flera böcker som skildrar välkända konstnärers liv:

”In Searches of a Beginning: My Life with Graham Green”.  

Här berättar Yvonne Cloetta om sina 32 år tillsammans med Graham Greene.

 

En biografi över Chaucer: ”Brief Lives” av Peter Ackroyd, lockar mig. Nog är det fascinerande att kunna läsa om en person som levde och verkade på 1300-talet‽

En annan bok som jag vill läsa är: ”Home: The Story of Everyone Who Ever Lived in Our House”. När Julie Myerson och hennes familj flyttade in i ett gammalt hus 1988, lyckades hon spåra alla 61 personer som bott i huset sedan det byggdes 1873. Med hjälp av grannar, vänner, brev och arkivmaterial fick hon reda på hur de tidigare invånarna levat, och skrev den här boken om dem.

  

Bara några få av alla intressanta böcker jag hittade i en katalog från maj 2005.

Mer strul

 och jag har ingen som helst aning om när, eller ens om, jag kan återkomma här.

Hoppas förstås att jag ska kunna lägga ut mitt lila tisdagsinlägg innan veckan är slut.

Under över alla under

only cats are allowed on my books

Most books today seemed to have been written overnight from books read the day before.  Nicolas Chamfort. 1741-1794

Dagens titlar ska innehålla orden under eller över säger vår visa uggla.

 Så infinner sig den vanliga våndan när jag ska välja bara tre böcker på dagens tema.

Jag började med att botanisera i mina egna hyllor. 

Jag faller för ”Under falsk flagg” av E. Phillips Oppenheim, mest för det hiskliga omslaget, och därför att jag inte läst boken. Tilläggas bör att jag inte är någon större beundrare av herr Oppenheim, vars böcker jag finner mycket ojämna.

I original heter boken ”Mysterious Mr. Sabin”, du hittar den hos Gutenberg. 

Vill du läsa den så läs den på engelska, den svenska översättningen är starkt förkortad.

Översatt av Petrus Hedberg. 

 

I ett tidigare inlägg skrev jag:

E. Phillips Oppenheim gjorde sig en förmögenhet på sina böcker — riktigt varför har jag svårt att förstå. När han är som bäst är han roligt och presenterar ovanliga fall, med ovanliga lösningar — men han är ojämn, mycket ojämn. Nu är jag väl inte rätt person att ge mitt omdöme om hans böcker eftersom jag inte gillar spänning, så jag lämnar med varm hand över åt er att kika på hans böcker  och göra nedslag lite här och var. Kanske kommer ni till en helt annan slutsats än jag. Personligen gillar jag hans noveller bättre än de längre böckerna — och i synnerhet gillar jag Baronessan Clara Linz, som driver "Advice Ltd.", och med lätthet löser allt från mordgåtor till varför en förlovning bröts. Hon är en korsning mellan Hercule Poirot, Lord Peter och Maisie Dobbs — men allra mest är hon sig själv.      

Jag har ännu inte läst alla elva novellerna i"Advice Ltd.", från 1936, men jag avser att göra det. Av dem jag läst tyckte jag särskilt mycket om "Broken Engagements".

Mitt näsa val är en betydligt mer läsvärd författare Gervase Phinn

Just de här två böckerna ingår i en serie om fem böcker där han berättar om sitt arbete som skolinspektör i Yorkshire. Roliga läsvärda böcker som inte behöver läsas i kronologisk ordning.

En del av böckerna finns (fanns?) att köpa hos Adlibris och Bokus.

Å

Efter att ha valt ut och presenterat, för att efter en stund förkasta, ett halvt dussin böcker, som mitt sista val, ramlar jag över en bortglömd bok: ”Under the Paw” av Tom Cox.

En födelsedagspresent för sju år sedan, från en icke läsande vän. Det är alltid lika spännande att öppna platta hårda paket från henne, eftersom hon inte är det minsta intresserad av böcker — men hon vet ju att jag är en kattperson, då kan ju en kattbok inte vara fel.

Kanske måste man vara en kattvän för att orka läsa om alla Toms katter, men han är en god berättare, och boken ger en god inblick i hur det var att växa upp i England under 70-talet.

Baktända

”How could we hear anything, with police all over the place?"

Forsythe's furious anger was slowly

cooling. Kerr's detached attitude annoyed him, however.

"I wonder," he said. "Those floors are thin. How come you and your wife didn't hear those shots, Kerr?"

"I've told the police. If we heard anything it probably would have sounded like a backfire. But we were asleep. Not," he added, "that I think it's any of your business."

He left Forsythe and put his key into the door of his apartment. Over his shoulder he said, "A lot of cars backfire around here. It's hard to tell the difference."

"They don't backfire over your head, do they?"

Kerr did not deign to answer. He opened the door and slammed it behind him.”

Utdrag från

”The Frightened Wife and Other Murder Stories”, 1951 

När hörde du senast en bil baktända? Eller såg ordet i tryck?

Man får nog vända sig till gamla deckare för att hitta det — det var så jag kom att tänka på det — men det var en amerikansk deckare. Så här på rak arm kan jag bara påminna mig om Agatha Christie använder ordet i sin ”At Bertram's Hotel”. Men nog måste svenska deckarförfattare ha använt ordet baktända ibland. Det märkliga är att det ordet varken finns med i SAOB, SAOL eller SO. I vanliga lexika finns det förstås, men det framgår inte hur länge vi använt/använde ordet.

Jag upptäcker att det faktiskt finns en bok där ”backfire” ingår i titeln: ”The Broken Angel / Backfire and Other Stories” av Floyd Mahannah. Men inser snabbt att det inte är en bok för mig, Mahannah räknas till de hårdkokta deckarförfattarna. Ska jag över huvudtaget läsa deckare ska det vara småtrevliga böcker där äldre damer stickar och dricker te, allt under det att de med tankens kraft löser mordgåtor.

Fullt så idyllisk är inte Mary Roberts Rineharts ”The Frightened Wife and Other Murder Stories” från 1951, men inte långt ifrån.  Mary Rinehart är mest känd för sina deckare och kallas ofta för Amerikas Agatha Christie. Kanske borde det ha varit tvärtom eftersom Mary debuterade före Agatha. Men hon skrev mycket annat också — många av hennes böcker finns på nätet, varför inte ta en titt för att se om hennes böcker är något för dig.

Tyskspråkiga böcker

 Idag ska vi tala om tyskspråkiga böcker, säger Ugglan. Det finns gott om sådana, men de har tyvärr kommit i skymundan av all anglisaxisk litteratur.

 Just nu läser jag en skrämmande aktuell bok: ”Rebeller i det tysta, överfallet på ett deportationståg till Auschwitz” (Stille Rebellen — Der Überfall auf den 20. Deportationszug nach Auschwitz) av Marion Schreiber. 

Jag kände inte ens till händelsen — och får erkänna att det inte är någon lättsam läsning, så jag varvar med fiktion emellanåt.

Den österrikiska författaren Vickie Baum hör nog till den stora gruppen med bortglömda författare — trots att hon, som så många andra, var oerhört populär på sin tid.

Hon var harpists, men i trettioårsåldern lämnade hon musiken och började skriva så kallad underhållningslitteratur.  Det blev ett femtiotal böcker, den sista en självbiografi, som jag läste när jag gick på högstadiet. Då tyckte jag om den, så mycket att jag skrev en uppsats om den — om jag fortfarande skulle uppskatta den, vet jag inte. 

”Allt var annorlunda”1962 (”Es war alles ganz anders”), 1962, av Vickie Baum.

Mitt sista val blir en bok om kvinnorna på Bauhaus — trots att skolan är välkänd i dag, så talas det inte mycket om kvinnorna som gick där. Det var — och är fortfarande — de stora pojkarna som lät talas om sig. 

Walter Gropius grundade skolan och många av hans välkända vänner sällade sig lärarstaben, som Klee, Kandinsky, Itten & Moholy-Nagy, bland många andra.

Design & utförande Gunta Stölzl 1926

Visst för den tankarna till några av Karin Larssons vävar?

Trots att skolan ville bryta med traditioner och vara nydanande, så kom de kvinnliga eleverna i kläm. De förutsattes att de skulle ägna sig åt de traditionellt kvinnliga konstarterna. 

Författaren som föddes i Bremen, men nu är bosatt i U.S.A., är konsthistoriker och presenterar här resultatet av många års forskning om kvinnorna som gick på Bauhaus. Mycket intressant läsning, och en njutning för ögat.

”Women’s Work textile art from the bauhaus”, av Sigrid Wortmann Weltge.

Till skolans julmarknad tillverkade eleverna lek & prydnadsföremål av restgarner och tygspill. Gunta Stölzl designade det här tygdjuret.

Mer teknikstrul

 

Anna, och alla andra som försöker nå mig — det går inte, det vill säga det är svårt.

Gammaldags postbefordrade brev är förmodligen bäst. Mejl kanske funkar, ett tag till, telefon gör det inte.

Mejlen till dig Anna, studsar, hoppas kunna ringa dig på måndag.

Tisdagstrion

ägnar vi i dag åt vapen i böckernas värld — ity så har Ugglan bestämt.

 

 Sculpture, Fabric on Soft (Yarn, Cotton, Fabric)  nu Chloe Abbadessa   

”I guess everyone in the world has a secret weapon. That little boy sitting so still, gazing into space with angelic eyes, is probably designing a mechanism for pulverizing the schoolhouse. Chemistry classes continue popping awaynwith lethal experiments. During World War II, the government had a large committee which spent its time inspecting the plans and gadgets designed bynprivate citizens to blow up something or other.

Even I helped with a weapon once—a weapon so terrible that it horrified everyone who heard of it, for it was designed to set up a chain reaction in the

most fissionable of all things: human beings.”

Utdrag från ”The Secret Weapon We Were AFRAID to Use” av John Steinbeck

Med tanke på hur mycket som skrivs om våld, i alla tänkbara kombinationer, så borde jag väl inte bli förvånad över hur många böcker det finns, vars titlar alluderar på olika slags vapen.

Den första titeln som dök upp i min hjärna var

 ”A Farewell to Arms”, 1929,  av Ernest Hemingway. 

Förmodligen har de flesta av er läst om amerikanen Frederic Henry, som kör ambulans under första världskriget.

Utan att vara en biografi så är boken delvis baserad på Hemingways egna erfarenheter.

Ett vapen som nog är rätt vanligt, men kanske underskattat är fräckhet.

Boken ”Fräckhet var mitt vapen”, 1937, av Krister Kuylenstierna, är nog helt bortglömd — och lika bra är det.

Författaren var en mycket rik yngling, som snabbt satte sprätt på sina millioner. När pengarna tog slut, valde han mellan att gå i sjön, eller resa utomlands. Det senare alternativet kräver ju pengar, men en god vän med bil, skulle söderut, så Krister packade sin frack och andra nödvändighetsartiklar, och följde med.

Hur mycket av resan som är sant, har jag ingen aning om — hur det än förhåller sig med den saken, så vet han att göra en bra historia ännu bättre.

Jag kommer att tänka på den tidens skälmromaner, och på alla berättelser jag hört Kristers generationskamrater berätta. I vissa kretsar var det så här man levde — eller ville leva.

Ramlar du över boken på ett antikvariat, kan det vara värt att offra några kronor på den.

I John Steinbecks satir ”The Secret Weapon We Were AFRAID to Use”, 1935, förekommer ännu ett ovanligt vapen. 

Det här är en kort och nöjsam novell, som jag inte kände till innan dagens tema blev aktuellt.

Grattis Virginia!

 

Virginia Woolf, Tavistock Square 

by Vanessa Bell

Adeline Virginia Woolf 

25 januari 1882 – 28 mars 1941

Det är i dag 140 år sedan Virginia föddes — varför inte passa på att läsa något av Virginia då. Det finns en hel del att välja på på nätet.

Själv är jag mitt i hennes ”How should one read a bok? i essäsamlingen ”The Common Reader, second series”.

Tre sekler

 “Books aren’t eggs, you know. Simply because a book has aged a bit doesn’t mean it’s gone bad.” There was now an edge to Monsieur Perdu’s voice too. “What is wrong with old? Age isn’t a disease. We all grow old, even books. But are you, is anyone, worth less, or less important, because they’ve been around for longer?” 

― Nina George

Böcker som utspelar sig under tre olika sekel är dagens tema, som Ugglan & boken gett oss i dag

Jag hade tänkt börja på 1700-talet, men så plötsligt, en tidig morgon, i glipan mellan sömn och vaken, dyker det upp ett minne från ett enskilt arbete jag gjorde under min utbildning.

Jag gjorde en kartong till ett arbete i valfri textil teknik, inspirerat av ett stycke i första kapitlet av ”Don Quixote af la Mancha”, av Miguel de Cervantes

Mitt exemplar som trycktes 1857, är så väl använd att jag måste binda ett snöre kring den, för att hålla pärmarna på plats. Illustrationerna är gjorda av F. Kjerrulf, som jag inte hittar något om på nätet.

Vad beträffar översättningen är jag konfunderad, jag läser att den översattes till svenska, första gången 1888-1892, men då fanns redan min svenska upplaga på marknaden.

 Boken som skrevs mellan 1605 och 1615, är förvånansvärt lättläst.

— —

DEN MÖDOSAMMA VERLDEN . 

Vår Prost jag häromdagen såg 

En morgon, då ännu han låg,

Matt utsträckt mellan tvänne lakan. 

Hans kinder hade rosens färg,

Hans runda armar hull och märg,

Och magen kullrig som ett berg 

Sig häfde up mot isterhakan.

Vid sängen stod et bord, der denne andans man 

Sin frukost redan färdig fann,

Af smör och kycklingar, så läcker och så härlig. 

Hans Vördighet grep saken an 

Och fann Liqueuren rätt begärlig.

Sen han nu visat mycken nit 

Med klunk för klunk och bit för bit, 

Han åter sänkte sig på mjuka hufvudgärden,

Och ropte: Store Gud! hvad är vårt usla lif? — 

En ständig kamp mot synd och flärden. 

O Herre mig Tin styrko gif 

I thenna mödosamma verlden! 

1790. 

Så roligt att få en anledning att (återigen) tala om en av mina favoriter Anna Maria Lenngren, 1754-1817.

Än i dag är man osäker på var hon stod i kvinnofrågan — uttryckte hon sin personliga uppfattning i ”Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon”, eller var det ironiskt menat? 

Hur än man tolkar hennes dikter, så är de roliga, och ofta tänkvärda.

Några av hennes mest kända dikter finns översatta till engelska av Philip Nelson:

Epigram

I bet you little Mister P

In time a lier he will be,

And I will sin. You know why, Laddie?

For when laid in hos sleeping space 

He saw his mother’s husband’s face

And called out: ”Daddy!”

Du hittar hennes verk hos Litteraturbanken — mest på vers, men där finns även några prosaberättelser.

Jag rekommenderar ”Thé-Conseilen”, en satir från 1777.

I första versen ger hon oss ett utmärkt råd i hur man ska ta’ sig igenom den här mörka årstiden:

Du kulna Magt, som Slägtet plågar,

Och vintren i Ditt sköte för!

Ditt välde djerft jag trotsa vågar,

Din ankomst intet qval mig gör.

När andra plötsligt modet fälla,

Och öfver dagens korthet gnälla,

Jag med et talgljus mig förser,

Med papper, bleckhorn och en penna,

Jag dervid kan det nöjet känna,

Som lif åt bildningskraften ger.

Det är en dikt med många verser — försök inte att snabbt dra’ igenom den, läs ett par verser år gången, och låt dem sjunka in, innan du fortsätter.

— —

Så ta’r vi steget in i 1800-talet, och där fastnar jag för Fredrika Runeberg.  Man hör ofta hur synd det var om henne, som fick sitta ensam, medan maken, Johan Ludvig, förde intellektuella samtal med sina författarkollegor — det hittar jag inget om nu, och vad som är sant vet jag inte. Men Fredrika framstår som en jordnära och begåvad kvinna som förmodligen framlevde sitt liv i skuggan av sin man — som de flesta kvinnor gjorde på den tiden.

Men av hennes texter förstår man att hon i allra högsta grad var medveten om hur problematisk kvinnans ställning var.

Jag väljer hennes ”Facetter af qvinnans lif” i novellsamlingen ”Teckningar och drömmar” från 1861.