En gökotta
Vid doften ut af “mocka“ skrifva
Jag vill en “bit“ på detta blad,
Och må den som ett minne blifva
Utaf en morgon, ljus och glad,
Då i naturens friska sköte
Tre “glada gökar“ stämde möte.
Från fästet solen sina strålar
I floder öfver jorden göt,
Och fåglar sina sånger sjöngo
I skogens täcka, svala sköt.
Så ock vid doften ut af “mocka“
Man hörde göken fjärran ”skrocka”.
”Så härligt” och “så roligt“ ljuder
Det ofta ifrån munnar tre,
Och “Benjamin“ på elden sjuder
För att dem präktigt kaffe ge,
Och Pytt från stenen på dem tittar
Till sockret vägen se’n han hittar.
Ja, han lät sockret väl sig smaka,
När obeaktad där han gick.
Ej för naturens friska skönhet
Den rackar’n hade någon blick.
Han var en arg materialist,
Som tyckte färden var så trist.
När så de komma att uppfriska.
Sig med en liten kaffetår,
Så — hur fatalt! det socker fattas,
Och därför ”stygga Pytte” rår.
(Tag ej på gökottor med Edet
En illa fostrad hund, jag beder.)
Kort är all jordisk fröjd, så denna.
De skiljas snart i morgonstund
Och solen sina strålar kastar
Så varm och ljuf på fält och lund,
Och så var ”ottan” blott ett minne,
Som stundom glädja skall vårt sinne.
John Morén
Den gode John var ingen stor lyriker, men i sitt lilla häfte ”På försök. Visor och kupletter” (1897), kan man läsa hans vardagspoesi — 14 verser, som jag till min stora förvåning uppskattar.
Averil Mary Burleigh
Redan för några dagar sedan hörde jag göken, så jag kände inget behov av att gå upp i ottan för att gå på gökjakt, med termos och bredda mackor, denna gråkalla torsdagsmorgon.
Det fick bli den vanliga morgonpromenaden, med de långkalsingarna som jag nyss tvättat och lagt undan.
Trots kylan så går det att hitta en hel del vårktecken, ett av dem hör man ofta innan man ser dem — motorcyklarna.
Federico Cortese
Men jag föredrar de gula solarna som finns i de fuktiga dikena. De knallgula kabbelekorna lyckas alltid pigga upp mig.
Några tussilago har jag inte sett till, men den oansenliga nagelörten hör till de allra tidigaste vårtecknen
Vanligtvis blommar Rödlönnarna en vecka innan vår svenska skogslönn inser att det är dags att slå ut. I år är det tvärtom.
Jag får väl inte glömma att rapportera ett av de allra första vårtecknen, de flitiga myrorna som bygger ut sin bostad varje vår.
Huruvida de här damerna njöt, kan jag inte yttra mig om — men nog såg det ut som en folkfest.
Det är vår och stora lysande sälgar stå fram ur dunklet, det är ljust av vitsippor under ekarnes bara sköna kronor.
Vilhelm Ekelund
Skogslönnen är jättefin, men den här tiden kan jag sakna den röda blomningen med massor av träd.
SvaraRaderaFin vitsippsbild!
Love & hugs,
Debbie
Debbie,
RaderaJag förstår dig, det är något speciellt när det står ett rött skimmer kring lönnarna.
Margaretha
Här är också kallt, fast solen skiner.
SvaraRaderaEn granne hjälper mig med trädgården, skönt att kunna sitta ute ibland, men inte i dag!
Jag har inte hört göken men många tussilago. Stora träd får inte plats i min lilla trädgård, men dina lönnar är fina.
Det är väl du på den fina bilden?
Eva,
RaderaLåtom oss hoppas att den här värmen inte ångrar sig än på länge.
Trädgårdar kan vara både till glädje och besvär. Jag behöver i alla fall inte tänka på grannar som ondgör sig över min vilda tomt. Träd försöker jag ta ned medan de är så små att en sekatör rår på dem — det gäller att se upp, för rätt som det är skulle den lilla bordsgranen kunna göra dig som kommunens gran på torget.
Margaretha
Fina vårtecken och en intressant dikt. Vad ska man kalla den stilen? Högpekoral? Trots grötrim och missbruk av citattecken är den ju språkligt spänstig och påhittig.
SvaraRaderaKarin,
RaderaJa, funderade länge på den där dikten. Först på vad det var som gjorde att jag trots allt gillar den — sen om den passar in i någon annan stil än pekoral. Högpekoral är kanske ordet.
Margaretha