Svenska deckarförfattare

tipsar vi varandra om i dag. Kvista över till Ugglanoboken, så får du veta mer. 

Spännande värre

och då talar jag inte enbart om spännande handlingar i böckerna.

För mig var det spännande att upptäcka hur många svenska deckare jag har — för i förstone var jag osäker på om jag skulle kunna skrapa ihop tre svenska deckarförfattare. Så visade det sig att jag fick lika svårt som vanligt, när jag blev tvungen att välja ut vilka tre böcker som skulle få komma med.

Nu, när jag utan egen förskyllan har blivit tvungen att evakuera alla mina bokhyllor, önskar jag att jag hade tid att läsa om — eller åtminstone titta närmare på nyfynd jag gör i hyllorna. ”Den dagen den sorgen” till exempel, skulle vara intressant att återuppliva bekantskapen med.

Två författare döljer sig bakom pseudonymen Julius Bark, Evert Lundström och Jan Moen.

 

Som deckare betraktat, är det väl inte så mycket att hänga i julgranen, vilket inte stör mig det minsta eftersom jag inte gillar spännande böcker — men jag låter mig förflyttas till ett 60-talsstockholm, och slås av hur mycket som förändrats. För vem använder grönvita papperssnören i dag, eller behöver kila in en träklots mellan fotplattorna på de hopspända skidorna? Och när såg du senast en Morris på vägarna, gick mellan de gula strecken, satt kvar i bilen medan den tankades, parkerade bilen för en krona och ringde från en telefonautomat för två tioöringar. Jag kommer på mig med att le igenkännande, stup i kvarten — och inte bara över ting och priser, utan över gatubilden, det här var min barndoms Stockholm. Birkastan, Söder, Odenplan alla promenader och bilresor i Stockholm framkallar inre bilder, av något som inte längre finns.

Författarna har petat in sig själva i bokens sångkör, Evert Lundström som körens kassör och Jan Moen som dess ackompanjatör, den senare beskrivs som en kortväxt man med begynnande mage, och kassören som tenor iklädd basker.

Under sitt eget namn skrev Evert Lundström historiska romaner, ofta förlagda i Göteborg, som var hans hemstad.

För några år sedan upptäckte jag att jag hade fem olästa ni deckare av Uno Palmström (polisromaner kallas de i baksidestexten), och grep mig genast an den första av dem, ”Mördare! Mördare!”, och har inte en endaste invändning att komma med, tvärtom, det är en fröjd att läsa hans goda svenska, och likaledes intressanta intrig. 

Jag förlorade inte ens intresset när Olle Lyck, en av bokens huvudpersoner, i första kapitlet är rejält bakfull. 

 Olles gliringar till höger och vänster, beträffande det mesta i samhället, roar mig. Och att Olle bor på samma gata, där jag en gång bott, är förstås trevligt, men även om han haft en annan adress, skulle min uppfattning om boken ha varit positiv.

När jag äntligen bestämt mig för vilken min tredje deckare skulle bli, kom jag att tänka på Ingegerd Stadener, som skrev under pseudonymen Helena Poloni. Jag skrev omhenne för några år sedan, när jag köpt en utrangerad bok av henne på biblioteket: ”Mord i barm”, en bok som jag gav upp efter ett par kapitel — men i kommentarerna skrev både Helena och Jesper att de gillade boken, så jag bestämde mig för att ge den en ny chans. Även om jag inte räknar den till någon av de bästa böckerna jag läst, så uppskattar jag personbeskrivningarna och hur Brunnsköping, den lilla staden där allt utspelar sig, tecknats.

Man klär sig i trenchcoat och basket, är noga med titlar, nära vänner säger inte du till varandra, utan använder bara förnamnet

Boken kom 1956, men känns äldre än så.