Bikinin

  

Kioskliv, billiv, lanthandelsliv.

Fet dam — shorts

mager dam — shorts

korpulent man — shorts

hårig man — shorts.

Försök till nakenhet långt upp i Norden

ljusrött kött.

Ensam dam med lornjett — bortkommen.

Distingerad herre, ljusgrå kostym, slips

— alldeles svettig.

Tonår. Bikini. Massvis.

Hur het var inte solen den här dagen

knappt en vindbris ens

— som en bild ur hedenhös ett hölass släntrar förbi

med körare i väst och rutig skjorta.

            ur dikten ”Semester” 

                 av Lennart Sjögren

Att det redan för omkring 1500 år sedan fanns plagg, som vi idag skulle kalla bikini, är en annan historia. 

I dag för 77 år sedan visade mannekängen Micheline Bernardini det senaste, och mest vågade, på baddräktsfronten — en tvådelad baddräkt av Louis Réard.

Visserligen hade en annan designer, Jacques Heim, visar upp en liknande minimal baddräkt, en månad tidigare, och då kallat den Atome, världens minsta baddräkt.

Réard byggde vidare på Heims namn, och kallade sitt minimala underverk för Bikini, och alluderade på de atomsprängningar som nyligen ägt rum på Bikiniatollen.

Redan på 30-talet lanserades tvådelade baddräkter, men de dolde helt sedesamt naveln, som det inte ansågs comme il faut  att visa.

Europeiska kvinnor var snara att använda denna nyhet, medan man i det pryda USA väntade till 60-talet med att visa upp sig i näst intill ingenting. Men då slog den igenom ordentligt och Brian Hyland befäste populariteten genom att 1960 sjunga in  “Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka-Dot Bikini”.

I sin läsvärda essäsamling ”Världen skapas varje dag”, från 1960, skriver Östen Sjöstrand i ”Har orden förlorat sin mening i vår tid?”:

”Hur har det gått med ordet ”Bikini”? Denna ö där en atombombs verkningar uppmättes och registrerades är nu genom språkmissbruk, jag vill säga genom ett demoniskt språkmissbruk, berövad sitt namn och allt vad det namnet skulle innebära. Och hur många sjukdomsmärkta, epidemiska benämningar finner vi inte på de moderna förstörelsevapnen!”