Översättningar — ett ämne utan slut

I botten på en papperskasse full med tyg hittar jag Jerome K. Jeromes "Tre män i en båt" i översättning av Albert Montgomery. Hur boken hamnat där är en gåta, men den har säkert legat där i många år. Återseendet blev glatt för jag har inte läst den sedan jag var 16 år — jo, jag har läst den på engelska och funderat lite på översättningen av boken inledning, men då inte haft den svenska översättningen till hands. 

Att jag minns så väl när jag läste den, beror på att vi efter sommarlovet skulle skriva en uppsats om vad vi läst under sommarlovet — på engelska. Boken inleds med att de tre männen diskuterar sina krämpor, och bokens berättare lägger märke till att vilken sjukdom han än läser om, så lider han av den — förutom munläsa. Det tyckte jag var omåttligt roligt och ville ha med det i min uppsats. Problemet var att jag inte visste vad munläsa heter på engelska, för originalet hade jag inte tillgång till. Biblioteket då säger någon — det var lite sent påtänkt att gå till biblioteket, för naturligtvis var jag som vanligt sent ute, uppsatsen skulle lämnas in påföljande dag.  Till slut hittade jag, i ett gammalt lexikon, en översättning: "locked jaw". 

När vi fick tillbaka uppsatserna visade det sig att vår lärare, en engelsman, aldrig hört talas om begreppet locked jaw!

Albert Montgomery var säkert bra på engelska, men han hade uppenbarligen inte kläm på vare sig den engelska eller svenska sjukdomsnomenklaturen. 

Översättningar har överlag blivit bättre med åren — mycket bättre — jag tror inte att man hittar grodor som "ja, läspade hon", även om man fortfarande nog kan fråga sig vad originaled egentligen säger.

Översättarna fick sällan kredit för sina översättningar, originalets titel stod sällan utsatt, inte ens att det var en översättning — möjligtvis stod det "bemyndigad översättning från engelska originalet" (eller tyskan, eller vad det nu var för språk).  Dåligt betalt var det också att översätta böcker, så det gick undan, i synnerhet barn- och ungdomsböcker kunde bli lidande. 

Hos litterturbanken hittar jag två mycket intressanta artiklar om översättandets svåra konst:

Vad är en översättning? Erik Andersson 

Översättningens konst     Dick Claésson

Båda väl värda att läsas!

"Tre män i en båt" har kommit ut i en nyöversättning, av Birgitta Hammar, som jag inte sett, men har jag förstått saken rätt så är det mer av en uppfräschning av den gamla översättningen från 1890.

Den aktuella texten:

Jag satt där en stund stel av fasa, varpå jag av ren slöhet började vända om bladen. Jag kom till tyfoidfeber, läste symptomen, upptäckte, att jag hade tyfoidfeber — måste hava haft den i månader utan att veta därom — och började undra, om jag led av något annat; slog upp danssjuka, fann, såsom jag väntat, att jag led även av denna sjukdom — började bliva intresserad av mitt tillstånd och beslöt att grundligt undersöka detsamma, varför jag tog sjukdomarna alfabetiskt — läste så om abscess och erfor, att jag led därutav och att sjukdomen skulle bliva akut om fjorton dagar. Beträffande benröta , fann jag till min lättnad, att jag endast hade deni lindrig form och, så vitt på denna sjukdom berodde, kunde leva i åratal. Croup hade jag med svåra komplikationer, och difteri tycktes jag vara född med. Jag pluggade samvetsgrant igenom hela alfabetet, och den enda sjukdom jag ej kunde komma underfund med att jag led utav var munläsa.

Jag var till en början riktigt stött däröver; det föreföll mig som ett slags skymf.

I sat for awhile, frozen with horror; and then, in the listlessness of despair, I again turned over the pages.  I came to typhoid fever—read the symptoms—discovered that I had typhoid fever, must have had it for months without knowing it—wondered what else I had got; turned up St. Vitus’s Dance—found, as I expected, that I had that too,—began to get interested in my case, and determined to sift it to the bottom, and so started alphabetically—read up ague, and learnt that I was sickening for it, and that the acute stage would commence in about another fortnight.  Bright’s disease, I was relieved to find, I had only in a modified form, and, so far as that was concerned, I might live for years.  Cholera I had, with severe complications; and diphtheria I seemed to have been born with.  I plodded conscientiously through the twenty-six letters, and the only malady I could conclude I had not got was housemaid’s knee.

I felt rather hurt about this at first; it seemed somehow to be a sort of slight.

Hilda Fettling the Kitchen Floor  

George Edward Brumfitt