Våffelprat

Han ville gärna röka, men nöjde sig icke med ’gröna nöden’; och han stack ofta in på ’Wåffelbruket i 75:an’, och där kunde han kasta i sig ett par, tre laggar nygräddade våfflor, utan att tänka det minsta på priset. 

                                   ur "Gunnar Holms minnen 2" av Axel Kerfve

The Waffle-Baker's Shop at Djurgarden 

Elias Martin 

Eftersom jag inte är någon våffelfantst så var det verkligen inte min mening att skriva ännu ett våffelinlägg — men våfflorna duggar tätt på nätet, så jag kan bara inte låta bli.

Det började med att jag hittade den här målningen av Elias Martin (en intressant man som jag nog kommer att återkomma till). Som alltid när en titel är översatt till engelska, så funderar jag naturligtvis på vad tavlan kan ha kallts för på svenska. Visserligen var Elias gift med en engelska och kanske använde sig av engelska, men jag har ändå svårt att tänka mig det.

De nödiga respenningarna voro aflagda i min portemonnä, och ett litet särskildt matknyte med min älsklingsrätt, våfflor med smör emellan, hade hon stoppat i min ytterrocksficka; ty jag hade nu fått min första ytterrock, för att värdigt kunna uppträda i det stolta Göteborg, hvilket jag då i andanom betraktade som en af de förnämsta städer i verlden.

   ur  "Skollärare John Chronschoughs memoarer" (1897)

                          av August Bondeson

Våfflor har länge varit populära. Uppgifterna om när och hur våfflorna gjorde entré i Sverige skiljer sig en aning åt — men det är klart att man gräddat våfflor ända sedan 1600-talet här, och ännu längre på kontinenten. Någonstans såg jag att våfflor förmodligen fanns redan på 800-talet.

I den svenska litteraturen äter man mycket våfflor — Selma skriver om våfflor, bland annat i Gösta Berlings saga, och hos Bellman, Hj. Bergman, Heidenstam, Strindberg och hos många andra förekommer det våfflor.

Jag läser att det på 1900-talet blev populärt med våffelstugor, där man efter söndagspromenaden kunde ersätta de förlorade kalorierna med våfflor och vispgrädde. Eftersom Elias Martin dog redan 1818 kan vi antaga att våffelstugor fanns redan på tidigt 1800-tal — ännu tidigare förresten eftersom Martins gode vän Bellman diktade:

Nu har jag gift mig arma

   Min hustrus profession

Är baka våfflor varma

   Och sälja öl vid bron

Jag chapeau bas dock blänker

   Med krusad lockperuk

Fast ölet stundom skänker

  På torg och våffelbruk.

Så råkas gamla vänner

   En hyrkusk då och då

Fru Platen mig ock känner

   De mig i rocken få:

Betala kära Herre

   Gif vackert myntet nu!

Jag svarar då: Ty värre

   Skrif vackert upp min Fru.

En träffande liknelse tycker jag att Selma gör i "Andromedas klippor" som återfinns i "Från skilda tider II". Där beskrivor hon en resa till Haifa, som hon och Sophie Elkan gör:

Nu efter flera dagars torka var kamelvägen mycket knagglig. Ojämnheterna mellan spåren stod upp som hårda piggar. Det var som att åka på ett våffeljärn. Om vi hela tiden hade måst hålla oss kvar på den upptrampade sträckan, torde vi ha blivit ihjälskakade, innan vi hade hunnit halvvägs.

Låter som en beskrivning av våra vägar just nu!

Just som jag skriver detta ramlar det in ett nyhetsbrev med en länk till en artikel om belgiska våfflor. Så bra, för jag funderade på om jag skulle bry mig om att ta upp olika sorters våfflor — nu överlåter jag åt läsaren att själv läsa om skillnaden mellan Bryssel våfflor

och Liège våfflor. Och kanske baka en sats, för det finns ett recept på Liège våfflor — vilka ibland kryddas med kanel, varför jag finner det passande att avsluta med en av Bellmans sånger.

N:o 28.

Fy tunnor tusand, hur ser du väl ut?

     Kippskodd och trasig och slagen:

Ögonen röda och näsan i lut;

     Munnen till örat uppdragen;

Silfverglittssalfva, med plåster besatt;

Pipa i munn och tulpan på din hatt;

       Käglor och stryk;

       Ränn då och ryk:

Sof fritt på djurgåln hvar natt, — natt .

Tro mig min vän, du är hurtig ändå;

     Verlden och ödet du glömmer

Trumf uti bordet så näfven blir blå;

     Står du här längre och drömmer?

Tag dig en våffla med socker, canel;

Våga din skjorta och spela ditt spel:

       Ja på visst sätt,

       Har du väl rätt;

Kom lät oss dricka vår del, — del .

Skål fru Regina på Brinnande Fan;

     Moster på Lilljan och Dufvan;

Lisa på Tuppen, Förgyldta Altan;

     Mor på Tre Skorpor och Grufvan,

Skål Pelle Maja courage ett glas;

Barfota skönhet salopp och carcas:

Drickom igen,

Riktigt min vän;

Smiska buteljen i kras, — kras.

Ja! mellan vinglas, som hvarje dag Jul,

     Sku våra dagar försvinna:

Verlden är skapad såväl för en ful,

     Som för den skönsta gudinna.

Ja, jag skall dundra och visa hvar man,

Att min butelj ock är gjord för en ann';

       Allt i sitt skick,

       Klinga och drick;

Bullra så länge du kan, — kan.

Nu ha vi supit, det blir då där vid,

     Råcken i rännsten han ligger:

Dansa i gräset så quick som en Kid;

     Gosse var modig och pigger:

Skål hela verlden, hvar enda en själ,

Har jag en ovän den slår jag ihjäl!

       Mull blir till mull;

       Nu är jag full:

Hej cammerater farväl, — väl.