Äntligen

en dag värd att uppmärksamma! 

Vännerna 

Hanna Pauli

Det är högläsningens dag i dag. En tur på nätet ger en hel del napp om jag söker på ordet högläsning — men alla handlar om att läsa för barn. Varför har vi glömt att vi vuxna kan läsa för varandra. Att läsa för barn borde vara så självklart att det inte ens skulle behövas en särskild dag för det. Men det behövs säkerligen många sådana dagar för att få vuxna att fatta hur trevligt det är.

Det behöver inte vara långa berättelser — för många år sedan var vi några vänner som samlades en kväll i månaden under vinterhalvåret, och läste högt vid brasan. Var och en hade med sig en bok som vi läste ett kapitel ur — ibland inte ens ett helt kapitel.  Det lästa gav upphov till givande diskussioner som ibland tog halsbrytande vändningar och ofta ledde till att vi upptäckte nya författare (som kunde vara mycket gamla).

Så här säger Wikipedia:

Att med tal återge text som man läser kallas för högläsning. I kyrkan brukar en kyrkoherde högläsa för församlingen. I skolor är det vanligt att eleverna utför högläsning för att dels öva och visa färdigheter gällande läsförmåga och artikulation, och dels för att öva upp den sociala kompetensen i avseende att våga tala inför grupp, kunna lyssna på andra och att visa hänsyn till andra. Det är även vanligt att läraren högläser inför klassen, för att eleverna ska öva upp exempelvis hörförståelse. Genom att läsa högt redan för små barn lär man dem tidigt språkets rytm och skriftspråkets konventioner. Dessutom berikas barnens ordförråd. Högläsning kan på så vis lägga grunden till barnets språk och i förlängningen påverka barnets läsförståelse senare i skolan